Fatigue

Jag har mycket att skriva, och en del bilder att lägga upp. Men orken infinner sig aldrig. Nu har jag nyss jobbat 12 timmar, så just nu känns det legitimt. Det är dock inte fallet i övrigt, jag har bara helt tappat all ork vad gäller allt utom faktisk överlevnad. Givetvis Nathalie också, men orken är långt ifrån vad hon förtjänar.

Jag tror jag hamnat i någon form av depression, och jag har inte orkat fundera särskilt mycket över varför. Mest troligt är det en kombination av olika saker som tillsammans blev för mycket. Jag orkar inte sköta om huset, jag orkar inte gå utanför huset, jag orkar inte prata med folk. När de ringer från jobbet måste jag tacka ja, så långt nere i träsket är jag inte, för pengarna behöver vi. Som sagt, de grundläggande behoven kan jag tillgodose, laga mat och så vidare.

På Mazlows behovstrappa skulle jag just nu stå och vingla på de nedersta stegen.

Att jag känner att jag inte kan finnas till för de som står mig nära gör mig ännu mer nedstämd, för jag vill träffas, prata och ha trevligt, jag vill hjälpa dem med det som fattas dem. Även om jag omöjligen kan rätta det som står fel till i deras liv vill jag i alla fall känna att jag har orken att försöka. Men det går bara inte. Jag kan knappt prata ordentligt, tappar ord och stakar mig. Hemma går det rätt bra, jag flyr in i spel och filmer där man kan glömma livet och leva genom något annat, någon annan.

Nog har jag haft dystra perioder förr, men de har alltid varit förankrade i något påtagligt, kanske till och med självförvållade. Nu känner jag mig utom kontroll, och det är ingen angenäm känsla. Annars vet jag alltid att bara jag får vila mig ett par dagar är jag på benen igen. Nu känns det mer som att jag faktiskt måste göra något, förändra något, arbeta mig uppåt igen. Jag kan ju ha fel förstås, men det känns inte som det brukar.

Som tur är så har jag ledigt från skolan i två veckor till. Ska försöka vila och strunta i allt som känns tungt ett tag. Så hälsa inte på mig (inte för att det är så troligt i vanliga fall heller, men ändå :P), för här kommer det se ut som skit tills jag samlat krafter!

Det hjälper ju inte heller att en plasttång smälte på värmeslingorna i diskmaskinen, så att all disk numera luktar och smakar bränd plast! Handdiskning har aldrig varit min grej. :P

Sundsvall

Då har man alltså kommit hem från Sundsvall efter ännu en tur med mor till sjukhuset. Den här gången var det för att få besked om cancern de hittat var god- eller elakartad. Tyvärr var den elakartad, och de hittade även cancerceller i lymfkörteln de tog bort i samma operation. Därför vill de nu ta bort andra närliggande lymfkörtlar så snart som möjligt, och sedan börja med cellgiftsbehandling och slutligen (förhoppningsvis) strålning i fem veckor i Umeå.

Det var verkligen inte det besked man hade hoppats på, och i ärlighetens namn trodde jag inte att den skulle vara elakartad. Vet inte riktigt varför, men det kändes så osannolikt. Mamma är ju alltid frisk annars, förutom diverse krämpor i fötter och axlar som Konsum berikat henne med under 25 år.

Känner dock ingen större oro nu heller, kanske är det lite för obekant område för mig eller så har det inte sjunkit in. Jag vet inte. Men jag känner mig mer motiverad att ta det där blodprovet för att se om jag har samma gen.

Det är lite konstigt att känna sig såhär obekymrad, för normalt brukar jag ha en gnagande känsla där i maggropen där jag känner att mamma och jag inte alls är färdiga med varandra ännu. Hon har ännu mycket kvar att berika mitt liv med, och en viss rädsla för att hon plötsligt skulle dö infinner sig. Men nu när något faktiskt är ett potentiellt hot mot hennes liv känner jag det inte alls lika starkt. Varför?

Det enda logiska är att jag inte kan ta till mig allvaret i situationen. Att det inte riktigt lyckats sjunka in. Vilket i och för sig inte är så konstigt, för hon verkar ju på inget sätt sjuk. Hon sågar ved och försöker enträget uppfostra sina små (eller.. inte så små längre) kattungar, och hinner samtidigt med att var social och julpynta och gud vet allt. Hon beter sig inte som en människa med en livshotande sjukdom borde, om man ska se till någon form av inlärd stereotyp. Kanske hon, liksom jag, inte riktigt kan greppa vad allt detta innebär, utan fortsätter hellre sitt liv som om inget hade förändrats. Har inga direkta åsikter om vilket sätt som skulle vara bättre än det andra; att omfamna sin rädsla och låta dessa nya känslor forma ett nytt liv, på gott och ont eller att forsätta i samma banor och ta saker som de kommer, oavsett hur de kommer. Jag vet inte hur jag själv skulle göra.

Just nu är jag i alla fall inne på samma bana som henne, jag tar inte ut något i förskott och ser hur det ter sig allt eftersom.

För att övergå till lite mindre betyngande ämnen, så var vi ju givetvis in på både IKEA, Birsta City och Biltema innan vi rullade norrut igen.

Då riksdalerna lyser med sin frånvaro på mitt konto blev det väldigt sparsamt med handlandet. Men lite småplock blev det i alla fall. På IKEA kostade jag på mig ett packe nya galgar (9:-), nya musmattor till hela familjen (3x5:-) och ett litet tält till Nathalie som hon ska få i julklapp (49:-). Ja, just jag köpte lite tyg också som var ruskigt billigt, bara 7:-/m, så när orken visar upp sin nuna igen ska jag ta och sy gardiner till Nathalies rum. Vi åt dessutom lunch där, och vad annat än IKEA-köttbullar á la jättebilligt! 159:- betalade min mor för 3 portioner köttbullar (en medium, en liten och en barn), två vitlöksbröd, två chokladtårtbitar och en dryck. DET är billigt! Dessutom ingick ju såklart sallad, övrig dryck, kaffe och en glass till Nathalie. Suveränt! Och tillräckligt gott för att man ska känna sig nöjd! Vitlöksbrödet var dock inget vidare.

Vidare på Birsta var min plan att köpa en rosa nattskjorta till Nathalie, också julklapp. Hon är väldigt inne på rosa nu, och klänningar allra helst, men klänning på vintern är ju knappast särskilt praktiskt. Men på natten går det ju prima fint, så den ultimata julklappen var bestämd. Det eller en rosa bil. Men bilar har hon nog av! (Nog för att hon verkar vara mer inne på flygplan just nu) Sagt och gjort strosade jag in på Cubus, H&M och Kappahl på jakt efter en rosa nattskjorta. Det gick sisådär. På Cubus blev det ingenting, på H&M blev det en grårandig klänning på rea (49:-) och på Kappahl blev det efter mycket sökande en vit nattskjorta med rosa stjärnor och små spöken på (ca 90:-) och ett par rosa handskar (69:-). Alla rosa nattskjortor var antingen utan ärm, för dyra eller för små. Men den här hade ju åtminstone rosa stjärnor. Men helt nöjd är jag inte!

Trippen till Biltema var mer nytta än nöje, skulle egentligen bara byta de navkapslar min käre far köpt åt mig, eftersom de däck han köpte dem till inte passade på min bil! Så nu har jag rätt tum på båda fälgar och navkapslar! Jag kom dessutom ihåg att köpa nya batterier till bilnyckeln som slutat fungera helt (larmknappen alltså, den faktiska nyckeln fungerar ju!), och så hittade jag en billig bilkudde till Nathalie! Från 15 kg, och den gränsen har hon passerat med råge! Haha..

Kort och gott kan man nog säga att jag fick rätt mycket för pengarna idag! Även om jag inte fick så mycket. Men jag betalade ju inte mycket heller. :P

Tog en bild på all mat vi åt på IKEA, men jag orkar absolut inte hämta kameran och ladda upp den nu. Tar det en annan dag! (Jag kan tänka mig ha det ogjort när jag dör, så därför skjuter jag upp det utan skuld! Haha)

God natt!

Trött dagsredogörelse

Jag är så outgrundligt trött just nu, och jag orkar inte alls sitta här och skriva blogg. Men jag har inget annat som jag orkar göra heller, medan jag väntar på House och Heroes så jag får gå och lägga mig.

Dagen har varit lite... hektisk. Igår klockan 16 fick vi veta att de skulle komma klockan 7 nästa morgon och installera fjärrvärme. Great! Men... det innebar också att jag igårkväll fick tömma tvättstugan (läs: knuffa in alla saker i ett hörn där de inte skulle gå/arbeta), samt pensionärskuvösen så de skulle kunna bära in/ut pannor/växlare. Innan 22 var allt klart, och vi tog oss varsin kopp te. Konstaterade då att vi borde sova, så vi kunde ta oss upp i tid för att äta frukost och dylikt. Alltså ställa väckaren på halv sex. Men det är ju okej. Om man går och lägger sig strax efter tio. Men det gjorde vi givetvis inte. Vi hamnade i en lång och utdragen kemidiskussion och kom oss inte isäng förrän närmare midnatt. Då slängde vi på en film, som vi båda sett, i hopp om att lyckas somna till den. Gick mindre bra. Jag missade sista biten, kanske en halvtimme. Så, efter 3½-4 timmars sömn masade vi oss upp, gjorde välling åt Nathalie som var mer sovande än vaken medan hon åt och efteråt konstaterade "Natti 'ka äta frukost, å' sen sova" - för så tidigt har hon inte varit uppe sen hon var lill-liten!
Sedan har det borrats, svetsats, krökts och kånkats. Jag var rätt passiv, men än dock där hela tiden eller åtminstone i närheten. Vid halv tre skjutsade jag Carolina till stan, och fortsatte sedan mitt passiva deltagande. Någon gång ibland fick man rycka in när de behövde handdukar/brädor/slangar. Framåt klockan fyra började det verka färdigt, och jag började känna mig stressad. Skulle ju på barnkalas runt den tiden, då Vincent gått och blivit två bast!
Självklart jäklades det, och vi fick ingen värme på elementen. Men efter diverse luftningar gav det med sig på nästan alla element, så grabbarna och min far kunde åka hem. Jag lagade mat, vi åt, snyggade till oss lite och så blev det barnkalas med tårta! Nathalie hade utan tvekan 100% roligt nästan hela tiden, förutom när hon ramlade och slog huvudet samtidigt som hon var väldigt kissnödig. Hon lyckades hålla sig, men medan tårarna sprutade inne på toaletten och jag försökte få av henne strumpbyxorna höll hon upp klänningen och utbrast förtvivlat: "Inte kiss på klänningen!" Hur älskar man inte en sådan kommentar? Det viktigaste av allt var att klänningen inte skulle bli smutsig!

Vi gav upp rätt tidigt, Nathalie var helt slut efter att ha klivit upp minst 2 timmar tidigare än vanligt, och sedan ha folk springandes i huset hela dagen och till sist hänga med stora och små barn mellan tårtintag och lekar! Men nöjd var hon, om än inte då jag meddelade att vi skulle gå hem.

Nu sover hon, garanterat tungt. Och säkert länge. För min del är det detsamma, jag har skola klockan åtta imorgon. Det är mindre bra. Får se hur det går med det. Sen kommer pappa med släpvagnen för att forsla bort den gamla elpannan till Må. De som hämtar grovsopor/hemelektronik tar nämligen inte elpannor. För att de räknas som "fasta installationer" eller något dylikt. Det dummaste jag hört på länge! Det är i stort sett samma form som ett kylskåp, och innehåller garanterat inte något konstigare än ett kylskåp gör! Argh...

Efter det ska Nathalie eventuellt sova hos Farmor. Vore skönt med en sovmorgon, men visiten blir väldigt kort så frågan är om det är värt besväret. Vi får se.

... och nu gav jag upp. God natt!

Katter och knark!

Jag har insett att min fetlagda katt (Mephisto) är alkenist! (Inte alkemist, alkenist!) Alltså, han är som en alkoholist, men det är inte alkohol han är beroende av, det är alkener, närmare bestämt polyeten! Polyeten är i grunden etan (C2H6), det andra kolvätet och det som etanol består av. Polyeten används för att göra plastpåsar. Så min kisse är besatt av plastpåsar. Han nosar, slickar och stångar plastpåsarna som om de vore hans livssubstans! Han är knäpp!

Min mors gamla katt Selma, som dog av hög ålder för några år sedan, hade en liknande last. Hon var morotist! Hon blev helt knäpp om hon hittade en påse morötter. Hon låg och åmade sig på påsen, tuggade och gnuggade och blev alldeles upprymd. Över morötter! Katter överlag är knäppa, utan tvekan.

Allt det där låg jag och funderade över och roade mig med nu när jag vaknade. Så kan det gå när Nathalie inte är hemma, då har man tid att flumma och underhålla sig med nonsens!
Och jag kände mig rätt nöjd över kemislutsaten kring Mephistos påssnusande. Någonting har alltså fastnat där bak i huvudet av alla kemilektioner jag haft under hösten!

Det är intressant hur stor skillnad en lärare kan göra för ett ämne. På gymnasiet var kemi förvisso intressant, men intresset tog alltid slut när man gick utanför klassrummet. Nu, på Komvux, där jag har Christina Lindh, känner jag mig rent utav motiverad att läsa kemi, och kommer därför att läsa B-kursen i vår. Hon är utan tvekan den mest pedagogiska lärare jag haft. Går man på alla lektioner behöver man inte ens plugga inför proven, men missar man en lektion så är det inte helt utan vånda man sitter och traglar sig igenom avsnitten i boken. Helt sjukt kompetent är hon! Och jag har haft många bra lärare i mina dagar, men ingen så inspirerande som hon! En eloge till henne.

Nu har jag 3½ timme kvar av ledigheten, sedan bär det av till jobbet. 15-22 blir det idag, vilket innebär en smaskig summa pengar, men en mycket trött Zarah! Men det får man ta när ekonomin går på sparlåga. Ska göra mig lite frukost och spela lite Warhammer innan jag måste dra på mig rödskjortan och tina upp bilen! Den blev för övrigt uppiffad igår när jag var hem till min far. Motorvärmaruttaget är lokaliserat, slangarna till spolarvätskan är fastsatta, och jag tvättade av bilen, så nu är den blank och fin för första gången på ett par månader! Nu återstår bara att köpa motorvärmarkabel, av slaget Defa. Ca 400:- enligt utsaga! Gah! Människor är inte riktigt kloka. Men jag har å andra sidan igen det i längden. Bilen drar ansenligt mycket mer bensin vid kallstarter. Nära 1,3 l/mil. Tur att bensinpriset gått ner!

Over and out

Ett jäkla gnällande blir det

Så är det helg för min del. Skönt att få ta det lugnt en stund. Har nästan inget skolarbete som hänger över mig heller. Några små saker bara, som jag egentligen har hela terminen på mig att göra färdigt. Kan nog bli lite jobb på söndag, chefen frågade om jag var ledig när jag var in och handlade idag. Han skulle höra av sig om tid senare. Pengarna känns onekligen som en skänk från... ja, någonstans. Men jag känner mig inte alls särskilt peppad, med förkylningstendenser och allmän trötthet. Det lär inte stoppa mig, men jag kommer garanterat spendera en del tid med att gnälla lite extra för att jag inte orkar.

Vill egentligen ordna en liten myskväll med något gott och äta och kanske någon film eller så. Men veden är slut, så det är för kallt, jag har ingen ork att fixa det där ätbara, och något färdigt har vi inte. Dessutom känner jag mig smutsig, men jag orkar inte duscha heller. Särskilt som vattnet bara är halvvarmt när jag inte eldat något. Jag har åtminstone två chokladbollar kvar, men det är ju bara en munsbit, och en väldigt liten sådan när det är mer än en mun som ska mättas!

Har märkt att det ofta är ett genomgående tema i väldigt många bloggar, att man skriver som mest när man mår som sämst. Man skriver om irritationsmoment, krämpor, oro, sorg.. ja, you name it. Det finns undantag, såklart, men väldigt ofta lutar det åt det hållet. Jag märker att jag gör detsamma, de gånger jag bara rapporterar neutrala eller rent av bra saker blir inläggen ofta korta och med bilder. Men när jag känner mig trött, stressad, arg eller vad det nu kan vara så kan jag skriva tills tangentbordet ger upp.

Men just idag känner jag mig ändå lite mer neutral än tidigare dagar. Har nog lite feber, för jag sitter och funderar på små och flummiga insikter som dyker upp här och där. För stunden brukar de dessutom verka fulla av visdom och objektivitet, men när jag kvicknat till lite inser jag ofta att jag bara fastnat i en tankebana och inte tagit nödvändiga saker i åtanke. Som tur är har jag ganska långt mellan tanke och handling i sådana fall, så jag hinner inte exponera skiten för världen särskilt ofta!

Nathalie är i alla fall piggare, nästan lite för pigg för sina hängiga föräldrar! Men det är ju alltid skönt när ens barn inte är så sjuka att de inte ens har matlust! (För de som känner min dotter vet att hennes aptit inte går av för hackor!) Kokade kornmjölspalt i förrgår, som hon älskar (näst efter pannkakor), och hon åt "bara" upp halva portionen! Går knappast någon nöd på henne, men det är onekligen ett tydligt tecken på att hon var ordentligt hängig!

Imorgon blir det nog en tur upp till Gideåbruk för att fixa lite med bilen, och så stannar Nathalie hos Moffa över natten om det går som det är tänkt. Vore underbart med sovmorgon på lördag! Bara de inte ringer från jobbet och väcker en.. inte för att jag inte vill jobba, ringer de så tackar jag ja. Men jag vill ännu hellre sova!

Ska gå och se om det inte finns något att knapra på, så känns kvällen i alla fall lite mysigare! Nathalie har just beställt en banan, och det kan vi ju åtminstone ordna! Haha, vilken fest :P

Snor, dammsugare och chokladbollar

Många turer blev det med däcken, men nu har vi fastställt att 15"-fälgar passar, fast det står i ägarbeviset att orginal är 14". Det är ett mysterium utan dess like. Jag fick låna en fälg från Carstedts så att jag skulle vara säker på vad det är för fälgar som passar. Så nu återstår att se om det finns några sådana att få tag på till lämplig penning!

Vad annars då? Ja, det var ju det där med datorn. Jag formaterade hårddisken och ominstallerade Windows för att utesluta mjukvaruproblem, och installerade sedan om Warhammer. Spelet slutade "frysa", men nu crashar det med 2-3 minuters intervaller istället. Misstänker dock att det är deras fel den här gången, då en ny patch kom ut idag. Problemen blev betydligt värre efter att jag laddat ned den. Har kontaktat support, så nu är det bara att vänta och se. Man blir lite (läs: mycket) förbannad när man betalat pengar för något, och så kan man inte använda det. Och inte vet man vems fel det är heller! Kan ju lika väl vara något krux med min dator. Den håller ju inte riktigt måttet, så det kanske helt enkelt är det som är problemet. Men då borde det inte ha fungerat så bra som det gjort de föregående 3 veckorna.

För att spä på eländet ytterligare så har Nathalie blivit sjuk, hon har feber och snorar, och det verkar som att jag blir näste man till rakning. Eller snytning kanske passar bättre i sammanhanget. Fördelen är att hon blir hemskt snäll och lydig, hon orkar inte hitta på några hyss. Men jag blir så mammig och hon är ju så ynklig när hon har feber! Men det är en mysig känsla att få bädda ner henne i soffan och servera än det ena än det andra. Jag bakade dessutom chokladbollar idag, (mest för att mitt chokladsug var helt obeskrivligt stort, och börsen påpekade att det vore dumt att impulsshoppa godis just nu) vilket gjorde underverk för den lilla sjuklingen, i alla fall för en stund!

Känner att jag nog inte har så mycket mer än elände att rapportera idag. Är nog förkylningen som får mig att se allt i gråskala. Bland annat. Har för övrigt insett att vi behöver en ny dammsugare. Vi fick en ny av min mor för ett par år sedan. Den beslutade sig för att börja låta som en traktor och lukta bränt lämpligt efter att 2-årsgarantin gått ut. Så nu har vi bara vår gamla, som verkligen suger, och det i negativ bemärkelse.

Önskelistan blir alltså härmed längre:
*Dammsugare med ordentligt sug, som klarar både katthår och riskorn som på något mystiskt vis letar sig in under en viss dams stol för jämnan!

Ser i alla fall fram emot kvällen. Ska spela lite Sims, i brist på Warhammer, och sedan blir det nytt avsnitt av både Heroes och House, helst nedkrypen i sängen!

Nu blir det en rök i kylan och så ska jag nog göra upp en brasa så man inte måste ha yllemössa på sig när man ska sova!

Önskelista 2008 - eller Önsketänkande 2008?

Ja, var ska man börja? Det är inte så mycket som gått rätt idag. Nathalie har varit förhållande vis snäll och duktig (förutom att hon ritade med kritor på väggen i sitt rum innan hon somnade igårkväll), men det är nog just det enda också. Dagen börjar med att vi försöker återuppliva vår server som flat-linat en längre tid. Får igång den, men inte internet. Nåja, tar en paus och går ut för att lägga på de sprillans nya vinterdäcken. Men först sågas det lite ved (den är lite för lång, smått irriterande), eldas och så skottar jag uppfarten och sopar av bilen. Så till däckbytandet. Går smidigt till en början, me den nya hydraliska domkraften och allt. Och så på med första däcket. Men va fan? Det PASSAR JU INTE! ¤!%£@$#?
Ringa till far och bror och styra upp, går det att lämna igen däcken? Jodå, det ska nog gå. Så nu står vi utan vinterdäck. Igen. Har ju året-runt-däck, men jag har inte allt för stor tillit till deras prestanda.

Snurrar dit det gamla däcket och rullar tillbaka vinterdäcken i garaget. In och äter.
Sen var det att ta itu med servern. Efter många om och men inser vi att vi måste formatera om den. Suck. Nåja, det går ju an. Jag lagar mat under tiden. Vi äter. Sen fungerar den som den ska. Yay!
I två dagar har vi velat spela Warhammer Online, men inte kunnat då min kära makes dator hänger sig då han spelar av okänd anledning. Ny patch, nya drivers? Fan vet.
Så nu kör han Vista, men han kan inte ta in internet, därav behovet av servern. Så, vi kör igång spelet, nöjda med att få avsluta dagen med något roligt.
Internetuppkopplingen kekar ihop 3-4 gånger = spelet kastar ut oss.
Så småningom verkar den stabiliserat sig, och vi provar igen. Då kommer vi till stort, elakt irritationsmoment nummer två (däcken var nummer ett): Min dator håller på att så sakteliga skära av sin pulsåder i ett försök att ta livet av sig. Den kraschar, och kraschar, och kraschar. Och när den inte kraschar så fryser den till, allt stannar, och så kommer det igång igen. Det är förvisso bara då jag spelar spel, men det är ju därför jag har eländet! Gah!

Har man då några pengar att lägga på A) Nya vinterdäck (igen) och B) Ny dator? På A svarar vi helst inte, och på B svarar vi fan heller. Varför behöver man alltid mest saker när man har minst pengar?

Så på min önskelista 2008 står följande:
*Nya vinterdäck till Ford Mondeo 2,5i V6 GT 15" eller mer
*Ny dator, i stil med följande specifikationer:
- Moderkort (vad helst som stödjer PCI-E och quad core alt. dual core)
- Processor (helst quad core, men en pigg dual core går också bra)
- Minne (MINST 2 GB)
- Grafikkort (GeForce 8 serien eller uppåt, eller motsvarande ATI)
- Högtalare, då mina glappar mer än Carolina Gynnings urringning!

Vad sägs? Jag har väl varit rätt snäll i år? Inte? Nähä... fan.

Apropå jul, så är ekonomin om möjligt ännu skralar på den biten. Så någon vidare julhandling blir det nog inte. Något till Nathalie förstås, men annars blir det budget, budget, budget! Vi har två välgödda katter om någon önskar sig det. ;)
Eller kanske ett fallfärdigt garage, eller 2 ton barnleksaker, eller, eller, eller... nä, trodde väl inte det. Dammråttor, dah?

Nej, det kanske är lika bra man går och lägger sig så dagen tar slut någon gång. Imorgon blir det spännande att ta sig till skolan, med obeprövade åretrunt-däck. Framförallt blir det spännande att handla på Willys, och sedan se om man tar sig upp för backen! Har fastnat där 2 gånger med Audin, innan jag hade lagt på vinterdäck på den, tidigare år. Uppdaterar om det äventyret nästa gång.. adieu!

Sötnöten!

Tog äntligen lite nya bilder på Nathalie idag, och hon var inte helt nöjd med att sitta stilla, som synes på första bilden!

Hon var synnerligen uttråkad!

Men med lite lirkande så kom posern i henne fram!

Sockersöt som vanligt!

Cancer

Det är inte allt för länge sedan som cancer var lihetstecken döden. Kräftan talade man om, och den tog mammor och pappor från sina familjer utan pardon. Jag tror vi lever kvar lite i den tanken, att man dör när man får cancer. Men när jag tänker efter hur många jag känner som haft någon typ av cancer, och överlevt, jämfört med hur många jag känner som haft cancer och dött blir resultatet en rungande seger för överlevarna. Jag känner faktiskt ingen som dött av cancer. Inte vad jag vet i alla fall. Kan på rak arm inte säga vad mina far- och morföräldrar dog av. Men jag tror inte någon av dem hade cancer.

Det är kanske med den vetskapen, att cancer inte längre innebär samma risk, som jag kan leva mitt liv utan rädsla för döden. Jag känner mig inte orolig att dö av cancer, varken nu eller sen. Chansen att jag får cancer någon gång i livet är mycket stor, då min far har opererat bort otaliga cancertumörer (hudcancer) och min mor just opererat bort en cancertumör i bröstet. Jag vet inte hur det är med hudcancer och ärftliget, men helt klart är att jag har samma hudtyp som pappa och därför inte alls är lämpad att dyrka solen i någon större utsträckning.
Bröstcancer är däremot ärftligt, man kan ta blodprov och se om man har anlag för det.
Jag vet inte vad det skulle tjäna till riktigt, det enda som kan komma av det är väl om man får ett negativt resultat. Men jag är inte alls särskilt oroad, jag kollar inte brösten efter knölar varje dag, eller ens särskilt ofta alls. Nu är jag i och för sig nog så ung för att drabbas, men jag känner ingen oro för framtiden heller. Händer det så finns det sjukvård att få, som om den ges i tid kan eliminera alla risker för att cancern ska sprida sig.

Jag är mer orolig för att Nathalie i sådana fall skulle bära på anlagen. Fånigt nog. För samma sjukvård skulle ju då gälla henne. Men hennes liv är mer betydelsefullt än jag kan sätta ord på, så minsta lilla hot gör mig, om än väldigt lite, nojig.

I slutändan har jag givetvis respekt för sjukdomen, jag är inte naiv.
Men jag likställer den inte med döden.

Nätfiske, fiskenät

Mitt liv är ganska lugnt och tyst, om man bortser från allt ljud och oljud som en treåring kan tänkas åstadkomma. Jag är ganska tillfreds med det, allt liv och rörelse som en gång fanns i mitt liv i form av fester och pubrundor känns mindre och mindre tilltalande allteftersom åren går. Ibland faller lusten på, men den försvinner snabbt när jag så lite som kör bil genom stan en lördagkväll. Det är inget för mig längre, helt enkelt. Visst kan jag tänka mig att sitta på en pub och dricka i goda vänners lag, men då ska det vara en liten och gemytlig pub utan discodunk och fulla tonåringar. Samtidigt kan jag känna att jag behöver få in lite nya friska vindar i det annars så stillsamma livet. Socialt behöver jag inte särskilt mycket stimulans för att vara nöjd, och min man och min familj tillför i regel vad jag behöver. Men det är de där gångerna när jag kan känna att fan vad schysst det vore att hitta några likasinnade. Som helst stannar hemma och spelar ett spel, kollar på film eller vad det nu kan vara. Någon som inte dras till farten och fläkten där ute, i livet. Det är lite lustigt, för normalt anser jag mig vara ganska intelligent, men i och med min senaste insikt om just detta, som är fruktansvärt uppenbar, så känner jag mig lite trögtänkt.

Jag har varit frustrerad över dilemmat i att hitta sådana människor, och tänkt om och om igen att man kanske skulle gå ut någon helg och se om det finns någon som vill umgås med ett par torrbollar som oss. Jag har aldrig kommit till skott, snarare uppgivet konstaterat att det är en omöjlig uppgift eftersom mina social skills knappast är finslipade. Så slog det mig när jag jobbade i helgen... tro på fan att man inte hittar några likasinnade... de sitter ju hemma själva och tänker säkert samma sak! Vilket snille man kände sig som, när det tog så ofantligt lång tid att inse det enkla faktumet. Vad man ska göra åt saken är ju en annan fråga.

Man kanske skulle skriva en kontaktannons: Gifta, folkskygga, verklighetsflyende ungdomar, med oftast ganska stabila psyken söker andra likasinnade att gömma sig från världen med!

Haha, skulle nog få en del intressanta svar på den!

Men just nu är jag ändå rätt nöjd på den sociala fronten, har jobbat hela helgen med söta tanter som pratar och skrattar mest hela tiden. Då är det skönt att gömma sig hemma utan annat folk än de som hör hemma där.

Har inte tagit några bilder på länge, så jag lägger upp ett par jag hittat vid någon internetstrapats.

Oj vad många Natti!

Jag var uttråkad och gjorde ett litet kollage av bilder på Nathalie, som synes. Hennes reaktion var "Oj, vad många Natti!", och det kan man ju inte annat än hålla med om!

Jag dör hellre ensam än i sällskap med oförstående

Jag skrev ett ganska långt inlägg här om hur det känns just nu. Men eftersom jag är väldigt, väldigt mån om min integritet och mitt privatliv så tog jag bort det.

Men en kort liten samanfattning, något taget ur sitt sammanhang låter jag stå kvar...

"Att hela tiden kämpa för att livet inte ska krackelera, och samtidigt behöva rättfärdiga sin situation för omvärlden om och om igen blir väldigt slitsamt."

That 'bout sums it up.

Edit: Titeln är inte helt korrekt, för ensam dör jag inte.. min man har jag alltid som förstår! Ville bara undanröja eventuella missförstånd!

Happy camper

Jag skrev högskoleprovet igår. Det var utan tvekan det drygaste jag någonsin gjort, förutom möjligen att föda barn! 8.30-16.20 med diverse raster. Hugaligen! Jag var helt och hållet oförberedd, hade tänkt plugga innan, men i vanlig ordning är det väldigt långt mellan tanke och handling vad gäller plugg för min del. Så jag tänkte om och beslutade mig för att göra provet bara för att se hur bra jag skulle klara mig, och sedan bättre veta vad jag behöver plugga på.
Till en början kändes det bra, men vid delprov 3-5 började hjärnan kasta in handduken, och det kändes inte alls särskilt bra. Vi fick föra in våra provsvar på ett papper som vi sen fick ta med hem för att kolla ungefär hur det gick då svaren släpptes på internet. Så klockan 17 surfade jag in på studera.nu och rättade mitt prov. Till min stora förvåning gick 3 av 5 delprov strålande bra! Resultatet blev som följer:

NOG: 15/22 [Medel VT08 var 11,5]
ELF: 20/20 [Medel VT08 var 11,5]
ORD: 33/40 [Medel VT08 var 21,0]
LÄS: 19/20 [Medel VT08 var 12,5]
DTK: 13/20 [Medel VT08 var 11,0]

Jag låg alltså över medel på alla delprov, och språkdelarna låg jag riktigt bra till på. Var lite förvånad att matematikdelarna gick såpass dåligt, men det var ju inte så illa att jag behöver skämmas!

Slutsumman blev alltså 100/122 rätta svar. Vilket enligt gamla normeringstabeller ger en poäng på 1,7. Det är i min mening rätt bra pinkat för ett första, oförberett försök! Jag blev mäkta stolt över min hjärna, och när jag senare upptäckte att det är just 1,7 som varit lägsta intagninspoäng på psykologprogrammet blev jag oändligt mycket gladare! Lite irriterande var det dock att 101 poäng gav 1,8. :P

Nu varierar normeringen något från år till år vad det verkar, men jag låg i överkant, så det borde gå bra. Med lite tur kanske jag till och med kommer upp i 1,8!
Så nu kan jag söka in på psykologprogrammet till våren, och med största sannolikhet komma in! Absurt! Tänk om man gjort det här för 2 år sedan.

Så nu blir det till att fixa ansökan och ta reda på hur man gör för att söka med HP!

I'm such a happy camper!

Edit: Crap, upptäckte just att det är försent att anmäla sig till vårens program. Det kan gå att göra en sen anmälan, men det vet jag inte förrän studera.nu får igång sin website igen. Gah!

Harry Potter, godis och nikotin - kommer snart i pillerform?

Höst och frost kantar livet, men jag är för trött för att njuta...



Sen sist är det egentligt enda bestående jag lyckats åstadkomma att ha blivit tröttare och tröttare. (Det där blev en lång och säkert inkorrekt mening!) Förstår inte hur man orkar hålla sig uppe och vaken en hel dag just nu.

Förra veckan var smått galen, med inlämning av bil mellan tisdag och onsdag, vilket innebar bussresande som i sig var smått ångestframkallande... har ju inte åkt buss på år och dagar! Hur gör man?! Men det gick bra. Busschauffören var trevlig och undrade varför jag lämnat in bilen, osv osv bla bla.. insåg just hur frrruktansvärt ointressant det var. Hrm.

Nå, vad gjordes mer då? På torsdag gick turen ned till Sundsvalls sjukhus, skjutsade min mor på läkarbesök, och vi tog en repa på biltema. Fick med en massa kemikalier och lite torkarblad, så nu är bilen fin, och man ser när det regnar.

På fredagen hämtade jag min far i Gullänget då hans bil skulle in på service, och han följde med hem för att byta ut ett gammalt proppskåp. På vägen plockade vi upp en fönsterruta på Arnäs Glas för att sätta in i innerdörren som varit trasig i minst 10 år. Väl hemma efter bökandet med proppskåpet märker vi att de skurit glaset för litet, så vi får helt sonika åka tillbaka till stan för att byta, och sen hem igen.

En trevlig konsekevens av min fars besök (förutom att få saker i huset fixade) var att han tog med sig Nathalie när han åkte. Så vi blev barnlösa för en natt, och passade på att åka och bowla.

Fredrik kom lägligt så vi fikade lite på UH och sen blev det bowling. Det hade varit ännu trevligare om jag inte hade varit så hysteriskt trött, men jag var nöjd.

På lördag åkte jag till far för att hämta Nathalie, och passade på att storstäda bilen, in- och utvändigt. Tänkte kosta på lite vax också, men orken tröt när de bjöd på middag. Men den är fin nu, åtminstone en liten stund. Åkte hem, spelade spel med Fredrik och sen var det söndag

Söndagar är överlag rätt kassa dagar. Sista dagen på helgen, dagen innan måndag, dagen efter lördag i vissa fall. (Ja, i vissa fall... dagen efter lördag är ett eget begrepp :P) Jag var slö, men lyckades göra lite skolarbete. Inte så pass mycket att jag kunde lämna in något, men en bit på väg.

Till sist blev det ändå måndag igen, och jag tog mig upp och iväg, om än något sent. Skrev en inlämningsuppgift på naturkunskapen, läste historia på lunchen, gjorde en fysiklabb och så Ingrids historialektion på det. Jag var trött innan, så ni kan tänka er i vilket stadium jag är nu. Beyond!

Som tur var hade min kära man lagat mat när jag kom hem, så jag har inte just behövt göra så mycket mer idag. Har sodomiserat min hjärna med Burger Shop. Spela ALDRIG det spelet. Man blir dum i huvudet för att säga det minsta. Det är ett klassiskt "assembly line game", man ska sätta ihop burgare, fritera strips, hälla upp läsk och glass osv. Jag spelade det igår kväll med, och hela natten har jag drömt om det där förbannade hamburgarna. Idag spelade jag ut hela spelet, så nu kommer jag se burgare när jag blundar. Men jag kommer inte behöva spela det imorgon i alla fall. För nu är jag ju klar. Urk.

På torsdag är det kemiprov, men det är nog lugnt. Läraren är mycket kompetent, så det hon inte lyckats lära mig på lektionstid kommer jag nog aldrig lära mig! (Ja, det vill säga det som hon faktiskt skulle ha anledning att lära mig... inom kemi... äh... ni vet... trött)

Jag behöver godis och Harry Potter just nu. Det är min bästa verklighetsflykt. Hade jag kunnat röka inne hade det varit toppen över i:et. Men man kan ju inte få allt! Mitt sätt är ju åtminstone bättre än sprit och knark.. jag blir måhända tjock och verklighetsfrånvänd, men risken känns överkomlig.



Nästa vecka är det bröllopsdagsdags igen. (Japp, upprepningen ska vara där :P) Vi har ingen barnvakt vad vi vet, men i den här takten lär vi inte orka vara särskilt ambitiösa. I fjol käkade vi pizza, eller kanske var det kebab... så något på den nivån lär vi väl klara i år med! Vi är lite dåliga på att engagera oss. ;)

In hell there are no mirrors

Jag är rysligt trött, har bilder jag vill ladda upp, men kameran är på nedervåningen, så det får vänta.

Sista veckan har varit lite... diffus. Varken bra eller dålig, mest trött. Har skrivit prov i fysik som gick intesåjävlajättebra, och i kemi som faktiskt gick rättsåjävlajättebra. Så det jämnar ut sig antar jag. Har dessutom kommit fram till att jag läser 470 poäng under höstterminen. Vilket känns rätt dumt, eftersom 420 är heltid, och jag har chimpansarmar av allt slit. Så nu har jag skjutit på Företagsekonomi A några veckor så får vi ser hur det blir. Efter jul kommer Miroi mest troligt att försvinna, och då vet de inte riktigt hur de kurser de erbjudit ska ersättas. Det i sig suger hårig, eftersom jag har en till kurs jag måste läsa där (Företagsekonomi B 150p), som är absolut nödvändig för att jag ska ta mig in på psykologprogrammet. Men min snälla men smått förvirrade studievägledare skulle ta reda på mer till nästa vecka.

Annars då? Nathalie är hos Moffa, hon åkte för en dryg timme sedan, så vi är barnfria till imorgon eller lördag. Meningen var att hon skulle vara där så vi kunde åka på läkarbesök imorgon, men igårkväll upptäckte jag att tiden var för idag, så det blev lite strul. Men hon åkte till Moffa ändå, så får vi semester istället.
Vi ska strax iväg och bowla lite, kan nog bli kul. Har inte gjort det på 7-8 år minst, är nog smått ringrostig.

Ska ta mig lite te först så kanske man vaknar lite, vore kanske olämpligt att somna på bowlingbanan. Smärtsamt om inte annat.

Slö eller slög det är frågan...

Så ska man strax iväg och hämta Nathalie. Ledigheten är över. Och jag måste säga att jag spenderat den på ett väldigt dåligt sätt. Har knappt hunnit märka av den! Vi såg på TV, åt makaroner och köttbullar igårkväll, sedan lite mer TV och så somnade jag någon gång innan tolv. Vaknade av en irriterande telefonförsäljare vid nio imorse, men lyckades somna om och sov till halv två. (!)

Sedan dess har jag sett på dååålig TV, i mängder, bara för att jag inte orkat hitta på något vettigare. På det stora hela sög det ofantligt hårt. Hade inga ambitioner på att lyckas göra något vettigt, egentligen, men lite underhållande och trevligt hade det ju kunnat få vara. Vi fick ju i alla fall kolla på senaste avsnittet av House, så helt illa var det väl inte.

Min far tog med Nathalie för att hälsa på hans syster igår efter att han varit här, vilket resulterade i att jag nu måste åka dit för att hämta hennes favoritnalle (Gi heter han och han är en turkos Care Bear) som de glömde... bleh, är allt jag har att säga om det.

Nåväl, tjänar väl inget till att skjuta på det längre. In i duschen och sen iväg. Ingen middag har vi ätit heller. Trasig dag det här!

Busy, busy, busy...

Bilder från en tur runt Hörnsjön med Nathalie och Carolina...

Det har varit en hektisk vecka. I måndags lämnade jag in bilen för oljebyte efter skolan, och var under tiden det tog att göra väldigt duktig och satt inne på OKQ8 och läste historia. Det är Väldigt duktigt, för de som känner mig vet att historia verkligen inte är mitt ämne. Det är otroligt tråkigt och uttröttande. Vetenskaplig historia osv kan vara intressant, men döda kungar och all dramatik som följer med dem är inte min kopp te.

På tisdagen skjutsade jag min mor till sjukhuset i Sundsvall, där hon gjorde en mamografi och biopsi av en knöl i bröstet, och de fastställde att det är en tumör som måste tas bort. Om den är elakartad eller ej vet de inte förrän de tagit ut den, men den är i ett tidigt stadie så det ser positivt ut. Vi hann med en sväng på Birsta City innan hon skulle vara på sjukhuset, vilket resulterade i en massa kläder åt Nathalie, och en mycket god lunch. Medan jag och Nathalie väntade på att mor skulle bli klar på sjukhuset gick vi på skokanonen, eftersom vi hade ont i fötterna av våra dåligt valda skor för dagen, och inhandlade 3 par skor för 200 kronor. Mycket lyckat köp i min mening!

På väg hem stannade vi i Timrå och hälsade på min morbor och moster och fick lite fika.

Under Sundsvallstrippen ringde de från Konsum, vilket leder oss in på nästa dag...

Onsdag, 7.00 blev det jobba av, till 11.30. Lunch, och sen iväg till skolan som började 12.30. Skolan slutade 14.00 och 14.30 hade vi ett möte, så då var det bara att skynda hem och hämta familjen för att återigen skynda in till stan. All and all var det en smått stressig dag.

Den här dagen har varit betydligt lugnare, har varit i skolan, handlat, och till sist kom min far förbi och jag lyckades "pracka på" honom Nathalie. Så nu är det barnfritt till imorgon!

Min chef ringde dessutom, så nu ska jag jobba lördag och söndag. Hade varit skönt med en ledig helg, men pengarna är alltför lockande för att låta latheten ta över. Tiderna är humana, så det känns verkligen värt det.

Jag skrev för övrigt prov i naturkunskap idag, och ägde totalt. Det var en trevlig känsla, med tanke på hur dåligt förberedd jag trodde jag var. 35/36 poäng, inte helt fel!

Nu återstår bara att komma på hur man ska spendera den här lediga dagen och kvällen. Jag är ju en "Warhammer Online"-änka numera. :P

Utsikten är alltid densamma

Jag sitter här och bläddrar runt bland bloggar och dylikt, läser om människor i min närhet och de längre bort. Ser deras vardag och fest, höjdpunkter och lågvattenmärken. Och varje gång finner jag mig själv med en längtan efter att få byta med dem, oavsett om det varit en bra eller dålig dag för dem. Jag vet att det är en illusion, att gräset alltid är grönare på andra sidan, men jag kan inte hjälpa det. Alla de där små sakerna som jag skulle vilja ha i mitt liv, såna saker som bara finns där, eller inte. Det är inte sånt man kan skaffa eller något man kan lära sig. Det är sånt som bara klaffar, som hör till ens natur.

Samtidigt känner jag mig otroligt otacksam, jag har trots allt väldigt mycket i mitt liv som jag inte skulle byta för något i världen. Jag har min dotter, som överstiger allt man någonsin kan önska sig och jag har en man som jag älskar, och som älskar mig. Hur många önskar sig inte det?

Jag får väl se det som något positivt, att det är en strävan mot att förbättra livet, en chans att utvecklas och hitta nya möjligheter. Men det är svårt att finna modet och energin till att finna nya vägar. Det är så väldigt mycket enklare att gå i välupptrampade spår. Men jag är rädd att jag en dag spårar ur av ren frustration om utsikten alltid är densamma.

Man kanske skulle önska sig lite social kompetens i julklapp.

RIP Lexx

Idag har Lexx varit död i 1 år. Det spelar ingen roll att han bara var en katt, jag saknar honom oändligt. Han var katten med stort K.

Plus och Minus?

Min mors nytillskott!

TGIS

En malande känsla av nedstämdhet har oupphörligt förpestat livet för mig de senaste veckorna, men idag, just idag, är livet helt och hållet njutbart.

Nathalie är hos Farmor över natten, vi har ätit pizza i sängen framför en film, och vi har nu ytterliggare 8 (!) filmer att frossa i tills ögonen inte klarar mer.
Även om det är bara för stunden, så njuter vi i fulla drag tillsammans av att inte göra något alls. Det är så fruktansvärt skönt att skita i allt för ett tag.

Det här behövde vi!

Sten, sax, påse?

Jag har inte slagit huvudet i en sten, en sax har använts till mitt hår, och jag behöver inte gå med en påse på huvudet. Sådär, nu har jag varit tillräckligt rolig (...) för idag.

Kontenta: Jag har klippt mig, hos en frisör, för första gången på över 7 år. Det var inte så lite nervöst, men resultate blev inte alls så radikalt som jag tänkt mig. Var nog lika bra, så man inte skiter på sig varje gång man går förbi spegeln! Håret är i princip lika långt som förr, men med en lång snelugg. Bilder kommer när bilder finns!

För övrigt har vi lagt golv i sovrummet och tillhörande "hall" på nedervåningen, och igår flyttade vi ner sängar m.m. Helt underbart att förnya sig lite, och temperaturen där nere är helt perfekt för ett sovrum. Ingen bastu på morgonen och ingen direktsol i fönstret! Lovely. Det saknas några lister och så ska alla kläder och lite annat plock flyttas ned, sen är det klart!

Nu ska jag, bara för att det känns så bra, krypa ner i sängen och somna till nån film! Auf wiedersehen!

Sommaren är kort - livet är långt

Så har man jobbat färdigt för den här sommaren, och skolan har kört igång. Schemat är precis så deprimerande som jag föreställde mig tidigare i sommar. Kemi, fysik, naturkunskap, historia och företagsekonomi. För första gången känner jag mig inte förhoppningsfull eller motiverad. Har tappat tron på att jag faktiskt pallar med det här, mest för att det är mycket tuffare ämnen än de jag läst tidigare på komvux. Står konstant i valet och kvalet om jag skulle försöka hitta ett jobb istället, men nu har jag ju redan börjat så då kan jag lika väl fortsätta. Kommer jag inte in efter det här så är det dock kört, då får jag hitta mig ett jobb och fundera vad jag ska göra av livet istället. Kanske Socionom inte är så dumt ändå? Eller? Vi får se.



Har ju en liten fot inne på Konsum, så om jag nästa år inte kommer in på skolan finns en ganska god chans att jag får fast där. Det är ett antal tanter som går i pension 2009, så då finns plats för nytt blod. Att ha en stabil och säker ekonomi känns väldigt lockande just nu.

Pengar har blivit väldigt tröttsamt. Jag har tjänat mer än någonsin förr den här sommaren, och vi har så vi klarar oss en bra tid framöver, men en klumpsumma är inte lika betryggande som återkommande inkomstskurar. Vi klarar oss alltid, men ovissheten tär våldsamt. Dessutom har vi fortfarande lite kvar att betala på bilen, vilket vi kan göra nu, men det är samtidigt lite riskabelt att göra av med hela bufferten då framtiden är oviss.



Det är kanske bättre att vara arbetsmyra än akademiker, åtminstone i den nuvarande situationen för min del. Jag är nog inte så stresstålig som jag en gång var.

Junsele

Igår blev det en familjesemester i miniformat. Vi tog vår gröna Ford (japp, vi köpte den.. tror jag glömt skriva det) och åkte till Junsele djurpark över dagen. Finns inte så mycket att säga om det hela, laddar upp lite bilder istället!

Matdags för herr Älg.

Lejonen ville inte komma närmare så bilden är halvdålig.

Natti fick åka en tur med en liten elbil. Lyckligaste tjejen i Junsele!

Farmarrävarna var ytterst små, och ytterst trötta!

Zebramanguster. Fan vet.

Lamorna muttrade medan de åt.

Åsnemor och åsnebarn. Skevt gäddhäng på mammans nacke!

Åsnebarnet kom och hälsade lite på mig.

Djurparkens absolut coolaste djur!

Som efter en hel del lock och tjat kom fram och posade snällt.

Den såg Natti och måste ha tänkt "Mmm, mat" för den släppte henne inte med blicken!

Jag vill ge upp nu

Som om världen inte pissat ned mig tillräckligt på sistone. Talade åter igen med Antagningen idag, för att reda ut varför mitt snittbetyg var beräknat på 2600 poäng istället för 2350 som slutbetyget är på. Då visar det sig att jag blivit blåst ännu en gång. Man får inte byta ut befintliga betyg i slutbetyget med andra kurser. Man MÅSTE läsa upp just de kurser som finns i slutbetyget. Vilket för min del innebär:

Företagsekonomi A
Företagsekonomi B
Filosofi A
Historia A
Kemi A
Fysik A
Naturkunskap A
Naturkunskap B
Tyska steg 3

Jag känner mig i ärlighetens namn benägen att ge upp nu. För vem fan hade tagit med de kurserna i slutbetyget, om de hade vetat att de måste läsa dem igen? Inte jag.
Jag är så jävla less nu. Så jävla less. För att inte tala om att jag måste läsa dem inom ett år.

Jag vill ge upp nu.

Ge inte upp

Efter en dryg timmes väntan i telefonkö kom jag igår fram till Antagningen i Strömsund. (Min snälla chef lät mig ringa på arbetstid, med högtalaren på på telefonen så jag skulle höra när de svarade) Det visar sig att det inte var de som var inkompetenta. Utan snarare systemet och eventuellt ett par studievägledare som givit ut bristfällig information.

Så här ligger det till. När du fått ut ditt slutbetyg kan du komplettera vid ansökan med enskilda betyg, det är inga problem. MEN. De kurser du vill komplettera med får INTE vara lokala kurser. Sådana får man bara räkna med om de finns i slutbetyget. Alltså har jag läst 300-350 poäng (minns inte exakt) som jag inte har någon som helst nytta av. Det är nästan en hel termins studier. Åt helvete. Framförallt är det nästan 80 000 i studieskulder som jag gärna varit utan. Jag är inte så lite bitter. Inte främst för pengarna, utan för att jag nu måste läsa ett helt år till för att ens ha en chans att komma in. Och i och med att jag inte får läsa lokala kurser måste jag hålla mig till skitämnen som fysik och matte och annan skit.

Så alla som tänkt läsa upp kurser på komvux, TÄNK PÅ DET! Man undrar hur många som går på samma nit som jag. Jag har då aldrig fått höra om någon sådan regel, och i min mening är den helt absurt dum. Om kursen kan räknas med i slutbetyget borde den rimligtvis vara lika mycket värd utanför slutbetyget. Jävla byråkrati.

Ett litet plåster på såren var i alla fall min chefs lilla peptalk när han hörde hur det låg till. Han sa åt mig att inte ge upp, samtidigt som han lovade att försöka fixa lite jobb till mig under hösten så jag slipper ta fullt studielån. Det går ju inte att garantera något, men jag vet i alla fall att jag har hög prioritet på vikarielistan. Det känns jäkligt bra. Att ha 240 000 i studieskulder INNAN man börjat på universitet känns ju långt ifrån optimalt. Så nu kanske jag kommer lite billigare undan. Vi får se.

Tills vidare fokuserar jag på att jobba, så löser jag det andra sedan. Tjänar inte mycket till att gå och gräva ner sig för varje bakslag. Problemen blir inte mindre för det.

17,88

För exakt en vecka sedan blev vi Ford-ägare. Har inte haft tid att skriva, all tid har gått åt till att jobba, sova och köra bil. För att inte tala om all tvättning och vaxning och gud vet vad.
Men vi är i alla fall väldigt nöjda med bilen, finns inget direkt att klaga på förutom att stängningsanordningen på tanklocket är trasigt. Men vi ordnade en provisorisk stängning, så får vi se vad man kan göra åt saken senare.

Känns lite surrealistiskt varje gång jag åker iväg till jobbet och V6'an spinner som en kisse under huven. Visst har jag kört nyare bilar med mer komfort och allt, men den här äger vi själva så det blir en helt annan sak. Det känns nästan lite brottsligt, som att det nog egentligen inte är vår bil, eller något annat fånigt. Men snart har man väl vant sig.

Har avverkat tre av åtta veckor på jobbet nu. Är outgrundligt less, men mest för att jag är så trött hela tiden. Jag lyckas aldrig gå och lägga mig i vettig tid, oavsett hur trött jag är på kvällarna. Hoppas jag hinner vara ledig lite innan jag ska börja plugga igen, kan behöva ett par dagar på mig att sova igen allt.

På tal om skola fick jag igår besked om första urvalet till Psykologprogrammet i Umeå. Och jag blev arg. Väldigt arg. På något jävla vis har de lyckats låta bli att ta med de 400 poäng jag läst sen ifjol, så jag hamnade på reservplats 150. Jag vet inte hur eller varför, men det kan aldrig stämma. Men givetvis fick jag beskedet igår (lördag), och deras kundtjänst har öppet måndag till fredag, så jag får inget veta förrän imorgon. Förvisso hade jag inte räknat med att komma in, särskilt inte på första urvalet, men jag måste ju få räkna de poäng jag läst, annars är det bara att kasta in handduken. Enligt deras beräkningar har jag nu ett betygssnitt på 17,88 som enligt mina beräkningar borde vara runt 19,2. En viss skillnad! Argh, garanterat semestervikarier som ligger bakom. Eller allmänt inkompetent folk.

Bleh.

Fordrar Ordentlig Reparation Dagligen

Första veckan på jobbet är avklarad. Sju kvarstår alltså. Att jobba på ett sådant ställe som jag gör får mig att inse hur bra jag har det som kommit på vad jag vill spendera mitt resterande liv med, yrkesmässigt talat. Att jobba på Konsum är inget annat än ett vilseledande, tunnelseendeframkallande tidsfördriv som många förlorat sig i. Det slog mig när jag efter jobbet en dag satt ute på altanen och rökte, då jag insåg att gräsmattan behövde klippas, att de dagar jag jobbar finns det inte plats för något annat. Jag planerar in allt annat som måste göras, och som jag vill göra på de få ledigdagar jag har, eftersom de timmar som är kvar då jag kommer hem från jobbet går åt till att varva ned och att sedan i ett zombielikt stadie halvsova vid TV'n eller datorn tills jag masar mig i säng. Nu är det givetvis så att de som faktiskt jobbar mer än åtta veckor per år får in en bättre rutin och både orkar och hinner med mer, för att de måste. Men ändå, att spendera större delen av sin vakna tid på ett ställe som inte tillför något annat än en lönecheck är för mig inte mycket till livskvalitet.


Nu råkar jag trivas rätt bra på Konsum, jag känner mig nyttig och duktig, men atmosfären är långt ifrån trivsam, med bittra och trötta kollegor som glömt vad drömmar var och hur innovation stavas. Ibland blir jag kreativ och produktiv och försöker ge dem lite perspektiv, sprida lite positiv energi, men det går snabbt över. Det enda det kan tänkas leda till är att de snackar ännu mer skit bakom ryggen på mig för att jag tycks veta bäst helt plötsligt. Nej, det är nog enklast att rida på den lilla våg av respekt jag lyckats bygga upp under de fem år jag jobbat där till och från, och utnyttja dess effekt vid väl valda tillfällen.


Jag känner redan nu, efter bara sju dagars arbete hur det suger musten ur mig, både fysiskt och psykiskt. Därav den plötsliga övergången till svenska, hjärnan snurrar inte tillräckligt fort för att spotta fram förståelig engelska. Dessutom har jag insett att de få läsare jag eventuellt har, nog med största sannolikhet är svenskar.


En liten energiboost har jag lyckats få i helgen i alla fall, Nathalie har varit hos fammo, så jag har fått vila, och dessutom fick vi för oss att titta på en ny bil. Vi hittade dessutom en som vi båda föll för ögonblickligen, så nu väntar provkörning och övrig inspektion till helgen innan vi slår till. Priset är egentlige nog så högt för oss, men vi har ordnat det, så innan sommaren är slut äger vi bilen och är helt skuldfria. Fattiga, men skuldfria!


Känns enormt skönt att äntligen ha vår helt egna bil, utan inblandning av min far, annat än hans "goda råd" om att vi borde köpa en Audi, eller kanske en Toyota (han äger X antal Audi och en Toyota), et cetera. Den medför förståss lite högre omkostnader, V6:or drar ju lite mer bränsle än en V5:a, och försäkringen blir aningens högre... but that shit can't bring me down now!

Här är några smakprov hur vår eventuella nya pärla ser ut!

Min fars reaktion på att vi tittar på en Ford var: "Vet du vad Ford betyder? Fordrar Ordentlig Reparation Dagligen"

To kill or not to kill, that is the question...

Edited 2008-06-16: Due to a completely worthless blog editor, the links for the pictures weren't working, but after some messing around in the html I fixed it, so now you can click the pictures to see them in their original size. This is, by far, the buggiest, glitchiest piece of crap I've ever used. I just had to say that.

Love is in the air

Went to my mother yesterday, and while helping Nathalie to the bathroom, I found these standing on a shelf above the toilet. You gotta love it.












Translation of the text on the jars: Love, arsenic and birth control pills.
Do note that the lid on the arsenic jar is missing.. does it imply that it's the only one that has been used, or perhaps even that it's all out? Haha...

School's out

I'm done. Finally finished with all the schoolwork I had hanging over me.
The last thing I did was to analyse a book, in this case "En komikers uppväxt" by Jonas Gardell.
He is defenitely one of my favourite authors, especially amongst the swedish ones I like. I love the book, and I've read it a couple of times now. It's a must to read it, and the sequel "Ett ufo gör entré" aswell. The picture above is a scan of the first page of the book, and the one below is, obviously, the back of the book.






















We need more gay authors!


Now I just have to wait and see if all my efforts will pay off. I have no reason to think they will, since I screwed up the last course. I probably wouldn't have been accepted to the program I've applied to anyways, but my chances were obviously greater. But it occured to me that if I don't get accepted now, I can always apply for the next semester instead of waiting a whole year. That's atleast something.

As for now, I'm enjoying my summer holiday that will last for two weeks before I start working. Eight weeks of selling my dignity for some money. Or, well, it's really not that bad, working at a grocery store, but it sure isn't anything I'm looking forward to doing. But there isn't really much of an alternative. Can't keep living on borrowed money when there is a job being handed to me. And I also feel appreciated by those hiring me, so that's a bonus I guess. I bet I'd win "employee of the month" if there was such a thing where I work. Hahaha...

Silent Whisper

Finally, the dress I orderd two months ago has arrived. It's always sad when it doesn't fit aswell, or look as good as it did on the model on the picture, but I like it well enough. But the nicer the dress, the harder it is to shine equally bright. Had one of those episodes when you just feel unavoidably ugly. When you realize that it doesn't matter how many pictures you take, how much make-up you put on, you're still just gonna look like you. Obviously that isn't good enough. So I cleaned off all of my make-up, tied my hair up and put a big sweater and pants on and moped a bit. A few hours later I feel abit more confident again, but it always sucks when you realize you don't look as good as you want to.

Nathalie, charming as ever, always kicks my mood up a notch, and as you can see she really puts some effort.

Anyhow, I've come to terms with myself, and since I obviosly found some pictures from today to upload, I must think they turned out ok. I guess it helps to think you're ugly, and then look at the pictures. You're more likely to be pleasantly surprised that way!

Never let go

I was out shopping with Nathalie, the day was as any other, people crowding, sun shining. She was right there with me, right next to me, never more than a step away. Then suddenly gone. Nowhere to be found. I ran down the streets, looking, asking around. Nowhere to be found. A stranger with a familiar face told me to look in the window a couple of floors up in a grey concrete building.

There she was. Standing in the window, with her tiny little hands on the big glass separating her from the world. Nothing on but a worn out diaper. With an empty, mindless look in her eyes. It had given up, it wasn't there. She wasn't there. I ran, faster then my heart could beat, up, up, up. Opened the door. He was at the back of the room, and I grabbed her, held her. She held her arms around my neck, never leting go. Never again. He was slow, really slow. He couldn't catch up. But I couldn't run, couldn't escape. I screamed, my voice broke into a million pieces.

Then I ran. Met his friend in the stairs, he told me it was too late. He had allready taken what wasn't his to take. It was allready broken. She would never get it back. He had raped her, over and over and over again. Nothing was whole, nothing was left to salvage. A week, that's how long she had been gone. Yet, to me, only a few minutes had past. A week, that's how long he had owned her, mutilated her, taken her from me. I couldn't breathe, couldn't see, couldn't stop. He had left the diaper on, so she wouldn't make a mess on the floor. It was all broken, nothing to hold her inside from coming out. I didn't want to see, didn't want to look.

He had taken her from me. She was nowhere to be found. Lost to the world, an empty look in the most beautiful eyes the world has ever seen. Right there in my arms. Nowhere to be found.



This is what I dreamt, three nights ago. I dreamt it so vividly it could just aswell have been broadcasted on the TV. It all added up, no loose ends, every little detail so perfect, so complete. And I keep seing her in that window, with her hands against the glass. Waiting for me to come. Waiting to be saved, waiting for the end.

The dream was just a dream, but the fear will never let go. The fear is real. It's real. Never let go. Mommy, never let me go.

Drinking and driving

Spent last night with my husband and a friend of ours, eating crap, drinking spritits and watching Eurovision song contest. I had a surprisingly good time, considering the bad entertainment we were offered. Of course the right song didn't win, but it rarely ever does. Turkey and Boznia & Herzegovine (pardon the spelling) were two of the favourites in the sofa. I guess it could be percieved as a good thing that our favourites didn't win. That would say more about or deacaying taste in music than anything else! Haha...

Negrita Lemon Rum, Nacho chips and home made dip was served during the evening.

After waking up, wolfing down a pizza and a few cigarettes and some water I got crafty and decided to mow the lawn along with some poking around in the garden. Gave up after a while since the heat was killing me though. I don't care much for being in the sun, and my allergies won't really allow much of any outdoor activites at this time of year.

A passion flower for our mothers on mothersday.

Nathalie spent the night at grandma's place, and we're just about to go pick her up. I miss her infinitely much, but at the same time it's quite pleasant to wake up whenever you want to in the morning, and pick your own pace during the day.

Off for some mothersday cake and a sunny little three year old with all the love in the world left to spread.