Jag är trött, men nöjd. Blev antagen till psykologprogrammet, äntligen, efter 3 års misslyckanden. Efter nogrannt övervägande har jag kommit underfund med att det inte är rätt tid för mig att slänga mig in i universitetsvärlden, och jag känner mig nöjd med mitt val. Det känns rätt. Jag har många år på mig än, innan det är försent. Att veta skänker lugn.
Bara för att den framkallar små bubblor av skratt.
