måndag 24 januari 2011
Finito
Man kan nog påstå att den här bloggen självdött. Jag känner inte att jag orkar eller vill göra något åt det heller, så om det mot förmodan fortfarande finns någon som tittar in ibland så kan ni sluta med det nu! Haha ;)
fredag 26 februari 2010
Irritable
Det finns ett par saker som irriterar mig mer än andra. Jag är inte särskilt lättirriterad heller, men dessa kommer verkligen in under huden på mig, inte ofta men återkommande lite nu och då.
Det första är pengar. Ämnet pengar är överhuvudtaget både ett irritations- och orosmoment och har varit under större delen av mitt "vuxna" liv. Men just den del som irriterar mig har inget med min privata ekonomi att göra, åtminstone inte direkt. Jag vet dessutom att jag kan ses som lite av en hycklare eftersom även jag har gjort just det som stör mig så urbota mycket. Men jag försöker att inte vara det, och jag tycker ändå att jag lyckats ganska bra.
Det som stör mig är när människor som har dålig ekonomi drar på sig onödiga utgifter, köper nya saker, bilar, hus och allt vad det kan vara, och sedan beklagar sig att de inte har pengar. En sak är om man köpt något, en bil eller ett hus som kommer att kosta även efter inköpet och att ekonomin förändras så att köpet i efterhand inte alls var så lyckat. Det kan man ju inte förutse. Men att trots dålig ekonomi dra på sig sak efter sak utan att utöka inkomsterna stör mig så förbannat. Lyxfällan kan få mig att gå i taket, men jag kan inte sluta titta för det. Det förbryllar mig så hur man inte kan se vilka misstag man gör! Alla gör väl dumma inköp nu och då, eller en dålig affär som kommer och biter en i arslet senare. Som sagt, även jag.
Jag har inte riktigt lyckats bena ut för mig själv varför det irriterar mig så väldigt, det är faktiskt ganska konstigt. Jag har blivit uppfostrad till att vara sparsam och ekonomisk och att pengar ska hanteras med respekt, så kanske är det där det bottnar. Men jag vet inte. Lite komiskt är det i alla fall, hur jag kan få spel över att titta på lyxfällan till exempel!
Det andra som stör mig, även om det bara är ibland och förmodligen kopplat till trötthet och utmattning, är hur jag inte kan sluta analysera mig själv. Jag kommer till den punkt då jag känner att jag går runt i cirklar och inte hittar ut, då jag börjar undra om andra människor har någon självanalys, om alla har det, och hur mycket? Jag är väldigt analytisk, och tycker om omvärldsanalys och kategorisering, även om jag sällan låter den passera pannbenet på mig. Det är väl lite som en hobby antar jag, att läsa av människor och att analysera och koppla ihop fragment från olika tillfällen och informationskällor. Men när analysens fokus legat på mig själv för lång stund och man som sagt är trött eller utmattad av långvarig stress blir jag arg på mig själv för att jag inte kan låta det vara. Bara vara utan att försöka ta reda på varför, koppla av och vara precis så bred och lång som man är. För en del av självanalysen blir för mig att optimera mig själv, mitt beteende, hur jag fungerar i olika situationer både socialt och rent fysiskt. Jag avundas dem som bara är. Om det finns någon som bara är? Som kan släppa taget och inte bry sig, inte försöka bli bättre jämt och ständigt. No more second guessing.
Trött blir jag. Men jag antar att det är den jag är. Och det är oftast helt okej. Jag trivs rätt bra med det, men ibland så önskar jag att jag vore en annan. Det gör nog alla. Eller?
Det första är pengar. Ämnet pengar är överhuvudtaget både ett irritations- och orosmoment och har varit under större delen av mitt "vuxna" liv. Men just den del som irriterar mig har inget med min privata ekonomi att göra, åtminstone inte direkt. Jag vet dessutom att jag kan ses som lite av en hycklare eftersom även jag har gjort just det som stör mig så urbota mycket. Men jag försöker att inte vara det, och jag tycker ändå att jag lyckats ganska bra.
Det som stör mig är när människor som har dålig ekonomi drar på sig onödiga utgifter, köper nya saker, bilar, hus och allt vad det kan vara, och sedan beklagar sig att de inte har pengar. En sak är om man köpt något, en bil eller ett hus som kommer att kosta även efter inköpet och att ekonomin förändras så att köpet i efterhand inte alls var så lyckat. Det kan man ju inte förutse. Men att trots dålig ekonomi dra på sig sak efter sak utan att utöka inkomsterna stör mig så förbannat. Lyxfällan kan få mig att gå i taket, men jag kan inte sluta titta för det. Det förbryllar mig så hur man inte kan se vilka misstag man gör! Alla gör väl dumma inköp nu och då, eller en dålig affär som kommer och biter en i arslet senare. Som sagt, även jag.
Jag har inte riktigt lyckats bena ut för mig själv varför det irriterar mig så väldigt, det är faktiskt ganska konstigt. Jag har blivit uppfostrad till att vara sparsam och ekonomisk och att pengar ska hanteras med respekt, så kanske är det där det bottnar. Men jag vet inte. Lite komiskt är det i alla fall, hur jag kan få spel över att titta på lyxfällan till exempel!
Det andra som stör mig, även om det bara är ibland och förmodligen kopplat till trötthet och utmattning, är hur jag inte kan sluta analysera mig själv. Jag kommer till den punkt då jag känner att jag går runt i cirklar och inte hittar ut, då jag börjar undra om andra människor har någon självanalys, om alla har det, och hur mycket? Jag är väldigt analytisk, och tycker om omvärldsanalys och kategorisering, även om jag sällan låter den passera pannbenet på mig. Det är väl lite som en hobby antar jag, att läsa av människor och att analysera och koppla ihop fragment från olika tillfällen och informationskällor. Men när analysens fokus legat på mig själv för lång stund och man som sagt är trött eller utmattad av långvarig stress blir jag arg på mig själv för att jag inte kan låta det vara. Bara vara utan att försöka ta reda på varför, koppla av och vara precis så bred och lång som man är. För en del av självanalysen blir för mig att optimera mig själv, mitt beteende, hur jag fungerar i olika situationer både socialt och rent fysiskt. Jag avundas dem som bara är. Om det finns någon som bara är? Som kan släppa taget och inte bry sig, inte försöka bli bättre jämt och ständigt. No more second guessing.
Trött blir jag. Men jag antar att det är den jag är. Och det är oftast helt okej. Jag trivs rätt bra med det, men ibland så önskar jag att jag vore en annan. Det gör nog alla. Eller?
tisdag 19 januari 2010
En kortfattad uppdatering av tiden som varit
Lusten, behovet eller orken till att omvandla livet till ord i en blogg verkar saknas mig. Ibland kliar det i fingrarna, när tankarna nöter hål, men oftast hinner jag inte mer än starta upp datorn så är behovet borta. De få jag vet som läser bloggen läser också på facebook, där alla "intressanta" uppdateringar i livet dyker upp. Men jag kände ändå att det var dags för en lite summering av vad som hänt sen sist, ifall någon inte följer mitt liv via facebook..
Nathalie har varit dryga halvåret på dagis, och trivs som fisken i vattnet. Hon har fått en "bästa kompis" och tjatar om att få gå till skolan de dagar hon är ledig. Det är viktigt det där med att det heter skola, och inte dagis. Hon har bestämt så!
För egen del är det lyxigt att ha henne där, fem av sex dagar är jag ledig medan hon är där vilket har öppnat för helt nya möjligheter. Förvisso har det mest inneburit att jag har en relativt normal "städrytm", eftersom det är mycket skönare att städa när hon inte hänger i kjolarna! Någon enstaka gång har det blivit en tur på stan eller en välbehövd tupplur efter avlämningen på dagis.
Det där med jobb har ju också förändrats en del, och till det bättre dessutom. Den 1:a december fick jag fast anställning på Konsum, om än bara 50% så är det en regelbunden lönecheck varje månad som i regel drygas ut lite med extratimmar när det erbjuds. Det är nästan orimligt så mycket lägre min stressnivå är nu jämfört med ifjol vid den här tiden. Får mig att undra hur jag överhuvudtaget kunde fungera på en relativt normal nivå. Men det var då, och nu är livet riktigt behagligt. Bara känslan av att ha framförhållning längre än en vecka är så tillfredsställande. "Arbeit macht frei" är kanske en osmaklig beskrivning, men precis så känns det. Jag har sällan kännt mig så fri och så trygg på samma gång. Inte i vuxen ålder, det kan jag lova.
Förhoppningarna om 2010 ligger nog mest i att J's utredning kommer igång, så det här vacuumet vi verkar sväva i släpper. Just nu är han fullt upptagen med Zealotry, inspelning av nya skivan är i princip klar och väntar på tryckning, en website är under konstruktion och under helgen som var hade vi fotosession i köket med samtliga medlemmar. Så livet som sjukskriven verkar vara allt annat än lugnt!
Till sist har vi fått tillskott i familjen, igen, den här gången med tre nya individer. Mephisto blev påkörd den 29:e september ifjol, så nu den 5:e januari hämtade vi en ny kisse. Bara 8 veckor gammal kom den här tussen in i våra liv:
Sin 2010-01-05
Kaj och Börje 2010-01-05
Nathalie har varit dryga halvåret på dagis, och trivs som fisken i vattnet. Hon har fått en "bästa kompis" och tjatar om att få gå till skolan de dagar hon är ledig. Det är viktigt det där med att det heter skola, och inte dagis. Hon har bestämt så!
För egen del är det lyxigt att ha henne där, fem av sex dagar är jag ledig medan hon är där vilket har öppnat för helt nya möjligheter. Förvisso har det mest inneburit att jag har en relativt normal "städrytm", eftersom det är mycket skönare att städa när hon inte hänger i kjolarna! Någon enstaka gång har det blivit en tur på stan eller en välbehövd tupplur efter avlämningen på dagis.
Det där med jobb har ju också förändrats en del, och till det bättre dessutom. Den 1:a december fick jag fast anställning på Konsum, om än bara 50% så är det en regelbunden lönecheck varje månad som i regel drygas ut lite med extratimmar när det erbjuds. Det är nästan orimligt så mycket lägre min stressnivå är nu jämfört med ifjol vid den här tiden. Får mig att undra hur jag överhuvudtaget kunde fungera på en relativt normal nivå. Men det var då, och nu är livet riktigt behagligt. Bara känslan av att ha framförhållning längre än en vecka är så tillfredsställande. "Arbeit macht frei" är kanske en osmaklig beskrivning, men precis så känns det. Jag har sällan kännt mig så fri och så trygg på samma gång. Inte i vuxen ålder, det kan jag lova.
Förhoppningarna om 2010 ligger nog mest i att J's utredning kommer igång, så det här vacuumet vi verkar sväva i släpper. Just nu är han fullt upptagen med Zealotry, inspelning av nya skivan är i princip klar och väntar på tryckning, en website är under konstruktion och under helgen som var hade vi fotosession i köket med samtliga medlemmar. Så livet som sjukskriven verkar vara allt annat än lugnt!
Till sist har vi fått tillskott i familjen, igen, den här gången med tre nya individer. Mephisto blev påkörd den 29:e september ifjol, så nu den 5:e januari hämtade vi en ny kisse. Bara 8 veckor gammal kom den här tussen in i våra liv:
Sen kom även två andra typer samma dag, nämligen Kaj och Börje eller Kai och Boijje om man ska vara dialektal.
lördag 12 september 2009
måndag 7 september 2009
School Girls Have More Fun
Nathalie har börjat på förskola, första dagen idag och jag är stolt och glad och förtvivlad på samma gång. Hon är plötsligt så stor och duktig, leker med andra barn och ser lycklig ut. Jag blir så glad för henne, hon trivs även om hon inte alltid hänger med på allt eller förstår varför man måste sitta i ring och vara tyst och lyssna. Men det lär hon sig ju snabbt. Nytt ställe, nya rutiner.
Men samtidigt så känner jag mig förtvivlad för att jag måste utsätta henne för den världen som jag upplevde i skolan, där jag var mobbad och rädd. Det är inget som säger att hon hamnar i min situation, men rädslan att hon gör det finns där. Hon är bra mycket sturskare och framåt än jag någonsin varit, vilket känns bra, men jag kan inte hjälpa det. Och det blir ju inte bättre av att hennes förskola ligger på samma skolgård som jag gick i högstadiet. Har såvitt jag kan minnas inget glatt att komma ihåg från den tiden, den platsen.
Förmodligen är jag mest överväldigad av dagens "stora steg", för trots allt är det här bara första dagen på hennes skolliv, som förmodligen inte slutar förrän hon är redo att flytta hemifrån. Och lägger man då till alla minnen som väcktes till liv för egen del så är det klart man blir lite söndertrasad i hjärtat.
Men samtidigt så känner jag mig förtvivlad för att jag måste utsätta henne för den världen som jag upplevde i skolan, där jag var mobbad och rädd. Det är inget som säger att hon hamnar i min situation, men rädslan att hon gör det finns där. Hon är bra mycket sturskare och framåt än jag någonsin varit, vilket känns bra, men jag kan inte hjälpa det. Och det blir ju inte bättre av att hennes förskola ligger på samma skolgård som jag gick i högstadiet. Har såvitt jag kan minnas inget glatt att komma ihåg från den tiden, den platsen.
Förmodligen är jag mest överväldigad av dagens "stora steg", för trots allt är det här bara första dagen på hennes skolliv, som förmodligen inte slutar förrän hon är redo att flytta hemifrån. Och lägger man då till alla minnen som väcktes till liv för egen del så är det klart man blir lite söndertrasad i hjärtat.
måndag 24 augusti 2009
Höst
Sommarens jäkt är över. Nio veckor på Konsum avbetade och en höst av ovisshet väntar. Skönt att vara ledig just nu, att vakna utan att veta vad dagen innebär känns lyxigt när man vant av sig. Kanske blir huset ordentligt städat, altangolvet lagt, bilen vaxad inför vintern och högarna av tvätt rena och invikta i garderoberna. Vi får se, jag gör det jag känner för när jag känner för det. Just nu känner jag för att vara hemma, njuta av familjen och påta på i lugnet. Om en vecka ska Nathalie på återbesök till BVC för att kolla om hennes syn är bra, och om två veckor börjar inskolningen. Däremellan ska jag på räkbåten med jobbet, vilket känns lyxigt och spännande.
Runt omkring stormar världen, människor verkar inte finna ro, men just nu känner jag att jag gjort just det. Funnit ro. Jag är så nöjd man kan vara. Rent praktiskt är det struligt som vanligt, TV'n har gått sönder (drulleförsäkringen går ut om 3 veckor, lite flyt får man ha), kylen leker frys emellanåt (mjölken var ett block av is en morgon) och första besiktningen på forden väntar (ABS+antispin-lamporna lyser efter behag). Men det gör mig ingenting, för min familj den har jag kvar, resten av världen kan jag vara utan om jag måste.
Dessutom vann jag ju 150 kronor på triss i veckan, så nånting har ju gått min väg! Haha...
Förkylningarna har löst av varandra här hemma, jag först och sedan Nathalie som nu har en sån hosta att hon igår kräktes upp hela middagen. Hon väcker både sig själv och mig på nätterna med sin hosta, men idag köpte jag hostmedicin så förhoppningsvis får vi sova inatt. D fick sin andel i helgen så nu nyser och hostar han. Men vi har varit friska sen i vintras så det var väl vår tur.
Nu sover Natti, och vi ska krypa i säng och titta på City of Embers. Bäst den är bra Emma, såg att du gillade den så vi litar på ditt omdöme! ;)
Over 'n' out!
Runt omkring stormar världen, människor verkar inte finna ro, men just nu känner jag att jag gjort just det. Funnit ro. Jag är så nöjd man kan vara. Rent praktiskt är det struligt som vanligt, TV'n har gått sönder (drulleförsäkringen går ut om 3 veckor, lite flyt får man ha), kylen leker frys emellanåt (mjölken var ett block av is en morgon) och första besiktningen på forden väntar (ABS+antispin-lamporna lyser efter behag). Men det gör mig ingenting, för min familj den har jag kvar, resten av världen kan jag vara utan om jag måste.
Dessutom vann jag ju 150 kronor på triss i veckan, så nånting har ju gått min väg! Haha...
Förkylningarna har löst av varandra här hemma, jag först och sedan Nathalie som nu har en sån hosta att hon igår kräktes upp hela middagen. Hon väcker både sig själv och mig på nätterna med sin hosta, men idag köpte jag hostmedicin så förhoppningsvis får vi sova inatt. D fick sin andel i helgen så nu nyser och hostar han. Men vi har varit friska sen i vintras så det var väl vår tur.
Nu sover Natti, och vi ska krypa i säng och titta på City of Embers. Bäst den är bra Emma, såg att du gillade den så vi litar på ditt omdöme! ;)
Over 'n' out!
måndag 27 juli 2009
Equillibrium
Jag är trött, men nöjd. Blev antagen till psykologprogrammet, äntligen, efter 3 års misslyckanden. Efter nogrannt övervägande har jag kommit underfund med att det inte är rätt tid för mig att slänga mig in i universitetsvärlden, och jag känner mig nöjd med mitt val. Det känns rätt. Jag har många år på mig än, innan det är försent. Att veta skänker lugn.
Bara för att den framkallar små bubblor av skratt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
