Irritable

Det finns ett par saker som irriterar mig mer än andra. Jag är inte särskilt lättirriterad heller, men dessa kommer verkligen in under huden på mig, inte ofta men återkommande lite nu och då.

Det första är pengar. Ämnet pengar är överhuvudtaget både ett irritations- och orosmoment och har varit under större delen av mitt "vuxna" liv. Men just den del som irriterar mig har inget med min privata ekonomi att göra, åtminstone inte direkt. Jag vet dessutom att jag kan ses som lite av en hycklare eftersom även jag har gjort just det som stör mig så urbota mycket. Men jag försöker att inte vara det, och jag tycker ändå att jag lyckats ganska bra.
Det som stör mig är när människor som har dålig ekonomi drar på sig onödiga utgifter, köper nya saker, bilar, hus och allt vad det kan vara, och sedan beklagar sig att de inte har pengar. En sak är om man köpt något, en bil eller ett hus som kommer att kosta även efter inköpet och att ekonomin förändras så att köpet i efterhand inte alls var så lyckat. Det kan man ju inte förutse. Men att trots dålig ekonomi dra på sig sak efter sak utan att utöka inkomsterna stör mig så förbannat. Lyxfällan kan få mig att gå i taket, men jag kan inte sluta titta för det. Det förbryllar mig så hur man inte kan se vilka misstag man gör! Alla gör väl dumma inköp nu och då, eller en dålig affär som kommer och biter en i arslet senare. Som sagt, även jag.
Jag har inte riktigt lyckats bena ut för mig själv varför det irriterar mig så väldigt, det är faktiskt ganska konstigt. Jag har blivit uppfostrad till att vara sparsam och ekonomisk och att pengar ska hanteras med respekt, så kanske är det där det bottnar. Men jag vet inte. Lite komiskt är det i alla fall, hur jag kan få spel över att titta på lyxfällan till exempel!

Det andra som stör mig, även om det bara är ibland och förmodligen kopplat till trötthet och utmattning, är hur jag inte kan sluta analysera mig själv. Jag kommer till den punkt då jag känner att jag går runt i cirklar och inte hittar ut, då jag börjar undra om andra människor har någon självanalys, om alla har det, och hur mycket? Jag är väldigt analytisk, och tycker om omvärldsanalys och kategorisering, även om jag sällan låter den passera pannbenet på mig. Det är väl lite som en hobby antar jag, att läsa av människor och att analysera och koppla ihop fragment från olika tillfällen och informationskällor. Men när analysens fokus legat på mig själv för lång stund och man som sagt är trött eller utmattad av långvarig stress blir jag arg på mig själv för att jag inte kan låta det vara. Bara vara utan att försöka ta reda på varför, koppla av och vara precis så bred och lång som man är. För en del av självanalysen blir för mig att optimera mig själv, mitt beteende, hur jag fungerar i olika situationer både socialt och rent fysiskt. Jag avundas dem som bara är. Om det finns någon som bara är? Som kan släppa taget och inte bry sig, inte försöka bli bättre jämt och ständigt. No more second guessing.

Trött blir jag. Men jag antar att det är den jag är. Och det är oftast helt okej. Jag trivs rätt bra med det, men ibland så önskar jag att jag vore en annan. Det gör nog alla. Eller?