Bilder till Charlotte

Edit 16/2 22:45 - Nu kan man klicka på bilderna för att se dem i större format. Buggigaste blogeditorn i världen detta. Det lönade sig att läsa webdesign ändå!

Jag jobbar för fullt, snart 6 dagar i rad. Sorgligt nog förändrar det inte vår ekonomiska situation mycket, men pengarna känns välförtjänta och dessutom vet jag när jag får dem. Det beror inte på någon handläggare som har PMS och längtar efter pension och därigenom misslyckas med att inse nödvändigheten i att barnfamiljer får sina pengar i tid. There, I said it. Gnäll.

Tog lite bilder på den av min mors kattungar som fortfarande är i livet, hanen blev tagen av räven för några veckor sedan. De är kanske inte ungar i dess rätta bemärkelse längre, men knappast vuxna heller. De var ämnade till Charlotte, men jag tänkte jag lika väl kunde slänga upp dem här.

Hon var väldigt sugen på att undersöka kameran lite närmare.
Fast kanske främst remmen som hängde under den.

<

Avslut

Avslutade just mitt medlemsskap på helgon.net. Känner att det inte ger mig något längre, bara en dålig anledning att sitta och slösurfa runt för att se efter vad alla människor jag inte längre umgås med har för sig. Härnäst blir det väl att avsluta facebook, och sen kanske jag lägger ned bloggandet också. Gillar tanken på att "försvinna" från Internet. Att inte längre gå att hålla koll på, bara kunna bli kontaktad över msn eller mail. Inga bilder, inga dag- eller gästböcker.

Jag måste hitta fokus nu, samla mig. Inte titta ut i världen och se hur andra har det, utan se på mig själv och hur jag har det. Har jag sedan behov att någon form av utbyte med andra människor, så kanske jag lyckas ta riktig kontakt istället för att använda Internet som säkert substitut, där man kan logga ut när det passar.

Men bloggen blir kvar en stund till. En lite ventil så här i allt kaos.

Tänk om man kunde vara lite pretentiös igen

Det finns så många saker jag skulle vilja skriva om. Stora och små, djupa och enfaldiga. Allt från recept på god mat jag lyckats få till, till filosofi och omvärldsanalys. Så många ofärdiga tankar som inte lämnar mig ifred. Men när världen rasar omkring mig, mot mig, på mig, så kan jag inte samla tankarna och jag är långt ifrån kapabel till att framställa dem i ett begripligt och genomtänkt ljus.

Det får mig att känna det som att jag slösar bort mitt liv på oro och uppförsbackar. Som jag nyligen påpekade kan det knappast gå mer utför nu, så uppförsbacken är till synes oändlig. Samtidigt har jag inget behov av att sitta här och gnälla, även om det lätt kan se så ut. Mitt behov ligger i att på ett ungefär förklara var jag befinner mig nu, för att omvärlden lättare ska förstå varför jag är den jag är, och varför jag kanske inte alltid är den man kan tycka att jag borde vara. Jag är egentligen ganska dålig, men det gör mig inte så mycket. Jag försöker sluta sträva efter att vara duktig. Nu vill jag bara vara lycklig. Men lyckan är så mångfassetterad, så det är svårt att få den långvarig.

Jag har tre steg framför mig:

1. Hålla ihop
2. Klättra uppåt
3. Hålla mig kvar däruppe

Just nu satsar jag allt på steg 1. Så får vi se vad det blir sedan.

Snart är vi där

Jag tror inte att det kan gå mycket mer utför nu. Vi är så nära botten nu, men utan att faktiskt nudda den. Men det är nära, så nära. Det var inte såhär det skulle bli. Livet skulle vara som en frisk fläkt, det skulle finnas med- och motgångar, att jobba och stå i hör till. Men när det känns som att man slår huvudet blodigt mot en vägg, konstant, så är det inte roligt att jobba längre.
Jag är villig att offra så mycket just, för att komma ur det här träsket. Det enda jag ber att få ha kvar är min familj, min man och min dotter. Allt det andra kan jag vara utan. Men ingen lösning inom räckhåll kommer att förändra något på sikt. Jag behöver ett jobb. Nu. Ett välbetalt jobb.
För jobb har jag, bara inte tillräckligt ofta och inte tillräcklig lön.

Varför i helvete ska det vara så svårt att vara sjuk i den här världen? Inga pengar, ingen hjälp, ingen säkerhet. Bara en förbannat lång väntetid.

Uppe med tuppen..

Men jag tror fan tuppjäveln sover fortfarande...
Vaknar 6.20 av små armar och ben som vevar runt bredvid mig i hopp om att komma till ro. Suck. Bär tillbaka damen till sin egen säng, dricker vatten. Telefonen ringer. Hjärtat stannar en sekund. "Vem har dött nu då?". Svarar, det är Konsum. Jobbar 7-13 (och om ni är uppmärksamma ser ni att klockan är över sju när jag skriver det här). Skolan börjar 12.30, men då vår ekonomi är totalt ras så går jobbet före. Slänger i mig sista mackan i skrivande stund och hoppas att motorvärmaren hunnit göra lite nytta.
Fy fan vad jag längtar bort från det här.