4 år

Det är, tro det eller ej, idag 4 år sedan jag för sista gången gick och la mig för att sova utan barn. Imorgon fyller vårt glädjepiller 4, den 17:e maj. Jag får stoppa händer i fickorna när jag går i affärer för att inte köpa allt jag ser åt henne. Hon ger så mycket till oss, och det är då lätt för mig att "betala tillbaka" med presenter och godsaker. Självklart älskar jag henne till döds, utan prylar, men det är aldrig riktigt nog.
Men jag har nog handlat färdigt för den här gången, förutom saker till kalaset som för övrigt blir nästa lördag för alla som vill komma! Jobbar dubbla skift imorgon, så jag tror inte jag är så pigg på att ha kalas de 3 timmar jag faktiskt är hemma.

Så, kalas lördag 23:e maj hos oss, kom när ni vill, men inte före 12 eller efter 20. :P

(Tänkte lägga till en bild på födelsedagsbarnet, men eftersom jag har byggt om min dator/formaterat osv så har jag för tillfället inga bilder. Tar det när jag fört över dem från den gamla hårddisken!)

Maj

Våren är här, det värmer lite i sinnet, även om pollensäsongen inte är min bästa tid på året.
Har sett framemot att påta lite i rabatterna, såga ner lite träd och annat småfix, men orken infinner sig inte när jag önskar det. Kanske ger med sig när regnet försvinner.

Livet är inte mindre besvärligt nu, men det känns ändå bättre än det gjorde. Anpassning kanske det kallas. Har tröttnat på allt gnäll, människor hakar upp sig på allt det som är dåligt och inte passar dem, istället för att njuta av allt det positiva och grubbla över närande saker, inte varför den gjorde si och den andre så. Jag är nöjd där jag är just nu, det känns bra, och den känslan tänker jag klänga mig fast vid så länge jag kan. Kanske orkar jag inte vara den jag vill, men då låter jag vissa delar vara och kör fullt ut på det jag kan. Så jag är fortfarande hemskt osocial och hinner inte umgås och hälsa på som jag borde/vill, men så är det just nu. Jag gör som alla säger att man ska göra, men så få gör, jag känner efter och gör det jag vill och orkar, istället för det jag och säkert andra tycker att jag borde göra. Dåligt samvete kommer över mig ibland, men jag försöker skaka av mig det. Jag accepterar konsekvenserna av de val jag gör, nu måste jag få leva på mitt vis för att livet ska fortsätta i de spår jag försöker hålla mig.

Men ni finns i mina tankar därute, även om det inte verkar så.