Jag har mycket att skriva, och en del bilder att lägga upp. Men orken infinner sig aldrig. Nu har jag nyss jobbat 12 timmar, så just nu känns det legitimt. Det är dock inte fallet i övrigt, jag har bara helt tappat all ork vad gäller allt utom faktisk överlevnad. Givetvis Nathalie också, men orken är långt ifrån vad hon förtjänar.
Jag tror jag hamnat i någon form av depression, och jag har inte orkat fundera särskilt mycket över varför. Mest troligt är det en kombination av olika saker som tillsammans blev för mycket. Jag orkar inte sköta om huset, jag orkar inte gå utanför huset, jag orkar inte prata med folk. När de ringer från jobbet måste jag tacka ja, så långt nere i träsket är jag inte, för pengarna behöver vi. Som sagt, de grundläggande behoven kan jag tillgodose, laga mat och så vidare.
På Mazlows behovstrappa skulle jag just nu stå och vingla på de nedersta stegen.
Att jag känner att jag inte kan finnas till för de som står mig nära gör mig ännu mer nedstämd, för jag vill träffas, prata och ha trevligt, jag vill hjälpa dem med det som fattas dem. Även om jag omöjligen kan rätta det som står fel till i deras liv vill jag i alla fall känna att jag har orken att försöka. Men det går bara inte. Jag kan knappt prata ordentligt, tappar ord och stakar mig. Hemma går det rätt bra, jag flyr in i spel och filmer där man kan glömma livet och leva genom något annat, någon annan.
Nog har jag haft dystra perioder förr, men de har alltid varit förankrade i något påtagligt, kanske till och med självförvållade. Nu känner jag mig utom kontroll, och det är ingen angenäm känsla. Annars vet jag alltid att bara jag får vila mig ett par dagar är jag på benen igen. Nu känns det mer som att jag faktiskt måste göra något, förändra något, arbeta mig uppåt igen. Jag kan ju ha fel förstås, men det känns inte som det brukar.
Som tur är så har jag ledigt från skolan i två veckor till. Ska försöka vila och strunta i allt som känns tungt ett tag. Så hälsa inte på mig (inte för att det är så troligt i vanliga fall heller, men ändå :P), för här kommer det se ut som skit tills jag samlat krafter!
Det hjälper ju inte heller att en plasttång smälte på värmeslingorna i diskmaskinen, så att all disk numera luktar och smakar bränd plast! Handdiskning har aldrig varit min grej. :P
måndag 29 december 2008
torsdag 4 december 2008
Sundsvall
Då har man alltså kommit hem från Sundsvall efter ännu en tur med mor till sjukhuset. Den här gången var det för att få besked om cancern de hittat var god- eller elakartad. Tyvärr var den elakartad, och de hittade även cancerceller i lymfkörteln de tog bort i samma operation. Därför vill de nu ta bort andra närliggande lymfkörtlar så snart som möjligt, och sedan börja med cellgiftsbehandling och slutligen (förhoppningsvis) strålning i fem veckor i Umeå.
Det var verkligen inte det besked man hade hoppats på, och i ärlighetens namn trodde jag inte att den skulle vara elakartad. Vet inte riktigt varför, men det kändes så osannolikt. Mamma är ju alltid frisk annars, förutom diverse krämpor i fötter och axlar som Konsum berikat henne med under 25 år.
Känner dock ingen större oro nu heller, kanske är det lite för obekant område för mig eller så har det inte sjunkit in. Jag vet inte. Men jag känner mig mer motiverad att ta det där blodprovet för att se om jag har samma gen.
Det är lite konstigt att känna sig såhär obekymrad, för normalt brukar jag ha en gnagande känsla där i maggropen där jag känner att mamma och jag inte alls är färdiga med varandra ännu. Hon har ännu mycket kvar att berika mitt liv med, och en viss rädsla för att hon plötsligt skulle dö infinner sig. Men nu när något faktiskt är ett potentiellt hot mot hennes liv känner jag det inte alls lika starkt. Varför?
Det enda logiska är att jag inte kan ta till mig allvaret i situationen. Att det inte riktigt lyckats sjunka in. Vilket i och för sig inte är så konstigt, för hon verkar ju på inget sätt sjuk. Hon sågar ved och försöker enträget uppfostra sina små (eller.. inte så små längre) kattungar, och hinner samtidigt med att var social och julpynta och gud vet allt. Hon beter sig inte som en människa med en livshotande sjukdom borde, om man ska se till någon form av inlärd stereotyp. Kanske hon, liksom jag, inte riktigt kan greppa vad allt detta innebär, utan fortsätter hellre sitt liv som om inget hade förändrats. Har inga direkta åsikter om vilket sätt som skulle vara bättre än det andra; att omfamna sin rädsla och låta dessa nya känslor forma ett nytt liv, på gott och ont eller att forsätta i samma banor och ta saker som de kommer, oavsett hur de kommer. Jag vet inte hur jag själv skulle göra.
Just nu är jag i alla fall inne på samma bana som henne, jag tar inte ut något i förskott och ser hur det ter sig allt eftersom.
För att övergå till lite mindre betyngande ämnen, så var vi ju givetvis in på både IKEA, Birsta City och Biltema innan vi rullade norrut igen.
Då riksdalerna lyser med sin frånvaro på mitt konto blev det väldigt sparsamt med handlandet. Men lite småplock blev det i alla fall. På IKEA kostade jag på mig ett packe nya galgar (9:-), nya musmattor till hela familjen (3x5:-) och ett litet tält till Nathalie som hon ska få i julklapp (49:-). Ja, just jag köpte lite tyg också som var ruskigt billigt, bara 7:-/m, så när orken visar upp sin nuna igen ska jag ta och sy gardiner till Nathalies rum. Vi åt dessutom lunch där, och vad annat än IKEA-köttbullar á la jättebilligt! 159:- betalade min mor för 3 portioner köttbullar (en medium, en liten och en barn), två vitlöksbröd, två chokladtårtbitar och en dryck. DET är billigt! Dessutom ingick ju såklart sallad, övrig dryck, kaffe och en glass till Nathalie. Suveränt! Och tillräckligt gott för att man ska känna sig nöjd! Vitlöksbrödet var dock inget vidare.
Vidare på Birsta var min plan att köpa en rosa nattskjorta till Nathalie, också julklapp. Hon är väldigt inne på rosa nu, och klänningar allra helst, men klänning på vintern är ju knappast särskilt praktiskt. Men på natten går det ju prima fint, så den ultimata julklappen var bestämd. Det eller en rosa bil. Men bilar har hon nog av! (Nog för att hon verkar vara mer inne på flygplan just nu) Sagt och gjort strosade jag in på Cubus, H&M och Kappahl på jakt efter en rosa nattskjorta. Det gick sisådär. På Cubus blev det ingenting, på H&M blev det en grårandig klänning på rea (49:-) och på Kappahl blev det efter mycket sökande en vit nattskjorta med rosa stjärnor och små spöken på (ca 90:-) och ett par rosa handskar (69:-). Alla rosa nattskjortor var antingen utan ärm, för dyra eller för små. Men den här hade ju åtminstone rosa stjärnor. Men helt nöjd är jag inte!
Trippen till Biltema var mer nytta än nöje, skulle egentligen bara byta de navkapslar min käre far köpt åt mig, eftersom de däck han köpte dem till inte passade på min bil! Så nu har jag rätt tum på båda fälgar och navkapslar! Jag kom dessutom ihåg att köpa nya batterier till bilnyckeln som slutat fungera helt (larmknappen alltså, den faktiska nyckeln fungerar ju!), och så hittade jag en billig bilkudde till Nathalie! Från 15 kg, och den gränsen har hon passerat med råge! Haha..
Kort och gott kan man nog säga att jag fick rätt mycket för pengarna idag! Även om jag inte fick så mycket. Men jag betalade ju inte mycket heller. :P
Tog en bild på all mat vi åt på IKEA, men jag orkar absolut inte hämta kameran och ladda upp den nu. Tar det en annan dag! (Jag kan tänka mig ha det ogjort när jag dör, så därför skjuter jag upp det utan skuld! Haha)
God natt!
Det var verkligen inte det besked man hade hoppats på, och i ärlighetens namn trodde jag inte att den skulle vara elakartad. Vet inte riktigt varför, men det kändes så osannolikt. Mamma är ju alltid frisk annars, förutom diverse krämpor i fötter och axlar som Konsum berikat henne med under 25 år.
Känner dock ingen större oro nu heller, kanske är det lite för obekant område för mig eller så har det inte sjunkit in. Jag vet inte. Men jag känner mig mer motiverad att ta det där blodprovet för att se om jag har samma gen.
Det är lite konstigt att känna sig såhär obekymrad, för normalt brukar jag ha en gnagande känsla där i maggropen där jag känner att mamma och jag inte alls är färdiga med varandra ännu. Hon har ännu mycket kvar att berika mitt liv med, och en viss rädsla för att hon plötsligt skulle dö infinner sig. Men nu när något faktiskt är ett potentiellt hot mot hennes liv känner jag det inte alls lika starkt. Varför?
Det enda logiska är att jag inte kan ta till mig allvaret i situationen. Att det inte riktigt lyckats sjunka in. Vilket i och för sig inte är så konstigt, för hon verkar ju på inget sätt sjuk. Hon sågar ved och försöker enträget uppfostra sina små (eller.. inte så små längre) kattungar, och hinner samtidigt med att var social och julpynta och gud vet allt. Hon beter sig inte som en människa med en livshotande sjukdom borde, om man ska se till någon form av inlärd stereotyp. Kanske hon, liksom jag, inte riktigt kan greppa vad allt detta innebär, utan fortsätter hellre sitt liv som om inget hade förändrats. Har inga direkta åsikter om vilket sätt som skulle vara bättre än det andra; att omfamna sin rädsla och låta dessa nya känslor forma ett nytt liv, på gott och ont eller att forsätta i samma banor och ta saker som de kommer, oavsett hur de kommer. Jag vet inte hur jag själv skulle göra.
Just nu är jag i alla fall inne på samma bana som henne, jag tar inte ut något i förskott och ser hur det ter sig allt eftersom.
För att övergå till lite mindre betyngande ämnen, så var vi ju givetvis in på både IKEA, Birsta City och Biltema innan vi rullade norrut igen.
Då riksdalerna lyser med sin frånvaro på mitt konto blev det väldigt sparsamt med handlandet. Men lite småplock blev det i alla fall. På IKEA kostade jag på mig ett packe nya galgar (9:-), nya musmattor till hela familjen (3x5:-) och ett litet tält till Nathalie som hon ska få i julklapp (49:-). Ja, just jag köpte lite tyg också som var ruskigt billigt, bara 7:-/m, så när orken visar upp sin nuna igen ska jag ta och sy gardiner till Nathalies rum. Vi åt dessutom lunch där, och vad annat än IKEA-köttbullar á la jättebilligt! 159:- betalade min mor för 3 portioner köttbullar (en medium, en liten och en barn), två vitlöksbröd, två chokladtårtbitar och en dryck. DET är billigt! Dessutom ingick ju såklart sallad, övrig dryck, kaffe och en glass till Nathalie. Suveränt! Och tillräckligt gott för att man ska känna sig nöjd! Vitlöksbrödet var dock inget vidare.
Vidare på Birsta var min plan att köpa en rosa nattskjorta till Nathalie, också julklapp. Hon är väldigt inne på rosa nu, och klänningar allra helst, men klänning på vintern är ju knappast särskilt praktiskt. Men på natten går det ju prima fint, så den ultimata julklappen var bestämd. Det eller en rosa bil. Men bilar har hon nog av! (Nog för att hon verkar vara mer inne på flygplan just nu) Sagt och gjort strosade jag in på Cubus, H&M och Kappahl på jakt efter en rosa nattskjorta. Det gick sisådär. På Cubus blev det ingenting, på H&M blev det en grårandig klänning på rea (49:-) och på Kappahl blev det efter mycket sökande en vit nattskjorta med rosa stjärnor och små spöken på (ca 90:-) och ett par rosa handskar (69:-). Alla rosa nattskjortor var antingen utan ärm, för dyra eller för små. Men den här hade ju åtminstone rosa stjärnor. Men helt nöjd är jag inte!
Trippen till Biltema var mer nytta än nöje, skulle egentligen bara byta de navkapslar min käre far köpt åt mig, eftersom de däck han köpte dem till inte passade på min bil! Så nu har jag rätt tum på båda fälgar och navkapslar! Jag kom dessutom ihåg att köpa nya batterier till bilnyckeln som slutat fungera helt (larmknappen alltså, den faktiska nyckeln fungerar ju!), och så hittade jag en billig bilkudde till Nathalie! Från 15 kg, och den gränsen har hon passerat med råge! Haha..
Kort och gott kan man nog säga att jag fick rätt mycket för pengarna idag! Även om jag inte fick så mycket. Men jag betalade ju inte mycket heller. :P
Tog en bild på all mat vi åt på IKEA, men jag orkar absolut inte hämta kameran och ladda upp den nu. Tar det en annan dag! (Jag kan tänka mig ha det ogjort när jag dör, så därför skjuter jag upp det utan skuld! Haha)
God natt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
