Bara lite bilder

Soot - kom till familjen 10/9 2009






Paprika?

Min enda tomat!

School Girls Have More Fun

Nathalie har börjat på förskola, första dagen idag och jag är stolt och glad och förtvivlad på samma gång. Hon är plötsligt så stor och duktig, leker med andra barn och ser lycklig ut. Jag blir så glad för henne, hon trivs även om hon inte alltid hänger med på allt eller förstår varför man måste sitta i ring och vara tyst och lyssna. Men det lär hon sig ju snabbt. Nytt ställe, nya rutiner.

Men samtidigt så känner jag mig förtvivlad för att jag måste utsätta henne för den världen som jag upplevde i skolan, där jag var mobbad och rädd. Det är inget som säger att hon hamnar i min situation, men rädslan att hon gör det finns där. Hon är bra mycket sturskare och framåt än jag någonsin varit, vilket känns bra, men jag kan inte hjälpa det. Och det blir ju inte bättre av att hennes förskola ligger på samma skolgård som jag gick i högstadiet. Har såvitt jag kan minnas inget glatt att komma ihåg från den tiden, den platsen.

Förmodligen är jag mest överväldigad av dagens "stora steg", för trots allt är det här bara första dagen på hennes skolliv, som förmodligen inte slutar förrän hon är redo att flytta hemifrån. Och lägger man då till alla minnen som väcktes till liv för egen del så är det klart man blir lite söndertrasad i hjärtat.

Höst

Sommarens jäkt är över. Nio veckor på Konsum avbetade och en höst av ovisshet väntar. Skönt att vara ledig just nu, att vakna utan att veta vad dagen innebär känns lyxigt när man vant av sig. Kanske blir huset ordentligt städat, altangolvet lagt, bilen vaxad inför vintern och högarna av tvätt rena och invikta i garderoberna. Vi får se, jag gör det jag känner för när jag känner för det. Just nu känner jag för att vara hemma, njuta av familjen och påta på i lugnet. Om en vecka ska Nathalie på återbesök till BVC för att kolla om hennes syn är bra, och om två veckor börjar inskolningen. Däremellan ska jag på räkbåten med jobbet, vilket känns lyxigt och spännande.

Runt omkring stormar världen, människor verkar inte finna ro, men just nu känner jag att jag gjort just det. Funnit ro. Jag är så nöjd man kan vara. Rent praktiskt är det struligt som vanligt, TV'n har gått sönder (drulleförsäkringen går ut om 3 veckor, lite flyt får man ha), kylen leker frys emellanåt (mjölken var ett block av is en morgon) och första besiktningen på forden väntar (ABS+antispin-lamporna lyser efter behag). Men det gör mig ingenting, för min familj den har jag kvar, resten av världen kan jag vara utan om jag måste.

Dessutom vann jag ju 150 kronor på triss i veckan, så nånting har ju gått min väg! Haha...

Förkylningarna har löst av varandra här hemma, jag först och sedan Nathalie som nu har en sån hosta att hon igår kräktes upp hela middagen. Hon väcker både sig själv och mig på nätterna med sin hosta, men idag köpte jag hostmedicin så förhoppningsvis får vi sova inatt. D fick sin andel i helgen så nu nyser och hostar han. Men vi har varit friska sen i vintras så det var väl vår tur.

Nu sover Natti, och vi ska krypa i säng och titta på City of Embers. Bäst den är bra Emma, såg att du gillade den så vi litar på ditt omdöme! ;)

Over 'n' out!

Equillibrium

Jag är trött, men nöjd. Blev antagen till psykologprogrammet, äntligen, efter 3 års misslyckanden. Efter nogrannt övervägande har jag kommit underfund med att det inte är rätt tid för mig att slänga mig in i universitetsvärlden, och jag känner mig nöjd med mitt val. Det känns rätt. Jag har många år på mig än, innan det är försent. Att veta skänker lugn.

Bara för att den framkallar små bubblor av skratt.

Mhm...

Just precis så är det.

Redigerad

Så var det gjort. Det långa håret, som toppats max 1 gång per år de senaste 8 åren har gjort sitt. En sax, plattång och lite hårspray senare har jag en avsevärt kortare frisyr, men ändå åt det långa hållet. Trodde inte jag skulle kunna bli såhär nöjd, men å andra sidan har jag inte hunnit försöka mig på att fixa till det själv ännu. Men jag känner mig ny och fräsch, påkostad och kvinnlig. Helt underbart.

Bilden är verkligen inte särskilt bra med hänseende till nya frisyren, den visar faktiskt nästan inget alls, förutom ungefär hur kort det är vid ena axeln och luggen. Det blev tyvärr inte några bilder som var bättre. Ni får kolla IRL eller vänta på en bättre bild. (Håll inte andan..)

På måndag börjar semesterperioderna, och jag träder i tjänst som semestervikarie för kommande 10 veckor. Om ni tycker ni sett lite av mig nu så kan ni ju föreställa er.. heltid åtminstone 8 av de veckorna dessutom.

Trevlig sommar alla, vi ses till hösten! ;)

4 år

Det är, tro det eller ej, idag 4 år sedan jag för sista gången gick och la mig för att sova utan barn. Imorgon fyller vårt glädjepiller 4, den 17:e maj. Jag får stoppa händer i fickorna när jag går i affärer för att inte köpa allt jag ser åt henne. Hon ger så mycket till oss, och det är då lätt för mig att "betala tillbaka" med presenter och godsaker. Självklart älskar jag henne till döds, utan prylar, men det är aldrig riktigt nog.
Men jag har nog handlat färdigt för den här gången, förutom saker till kalaset som för övrigt blir nästa lördag för alla som vill komma! Jobbar dubbla skift imorgon, så jag tror inte jag är så pigg på att ha kalas de 3 timmar jag faktiskt är hemma.

Så, kalas lördag 23:e maj hos oss, kom när ni vill, men inte före 12 eller efter 20. :P

(Tänkte lägga till en bild på födelsedagsbarnet, men eftersom jag har byggt om min dator/formaterat osv så har jag för tillfället inga bilder. Tar det när jag fört över dem från den gamla hårddisken!)

Maj

Våren är här, det värmer lite i sinnet, även om pollensäsongen inte är min bästa tid på året.
Har sett framemot att påta lite i rabatterna, såga ner lite träd och annat småfix, men orken infinner sig inte när jag önskar det. Kanske ger med sig när regnet försvinner.

Livet är inte mindre besvärligt nu, men det känns ändå bättre än det gjorde. Anpassning kanske det kallas. Har tröttnat på allt gnäll, människor hakar upp sig på allt det som är dåligt och inte passar dem, istället för att njuta av allt det positiva och grubbla över närande saker, inte varför den gjorde si och den andre så. Jag är nöjd där jag är just nu, det känns bra, och den känslan tänker jag klänga mig fast vid så länge jag kan. Kanske orkar jag inte vara den jag vill, men då låter jag vissa delar vara och kör fullt ut på det jag kan. Så jag är fortfarande hemskt osocial och hinner inte umgås och hälsa på som jag borde/vill, men så är det just nu. Jag gör som alla säger att man ska göra, men så få gör, jag känner efter och gör det jag vill och orkar, istället för det jag och säkert andra tycker att jag borde göra. Dåligt samvete kommer över mig ibland, men jag försöker skaka av mig det. Jag accepterar konsekvenserna av de val jag gör, nu måste jag få leva på mitt vis för att livet ska fortsätta i de spår jag försöker hålla mig.

Men ni finns i mina tankar därute, även om det inte verkar så.

1,7 på trötthetsskalan

Högskoleprov idag. Det gick väldigt mycket som förra gången. Fick 3 poäng mindre. Det sägs att man generellt alltid lyckas bättre andra gång man skriver provet, men det gällde visst inte mig. Jag peakade på 1,7 och tangerade det idag. Hade ingen känsla för om det gått bättre eller sämre, kändes ungefär som sist, så jag är varken besviken eller nöjd. Känns mest som att jag just wastat 350 kronor och en hel dag inklusive huvudvärk för att bekräfta att jag kan lika mycket nu som då. Nåja, kan ju vara nyttigt att få gnugga geniknölarna ett par gånger om året.

Nu väntar ett par veckor med intensivt jobbande. Går ut hårt imorgon, 7.30-22.15. Men oj vilka pengar! 100% OB på söndagar säger man inte nej till. Borde bli runt 11 timmar effektiv arbetstid imorgon, alltså lön för 22 timmar. Inte dumt alls.

Ikväll hälsar Fredrik på, det spelas in sång på nya Zealotry-albumet, och Nathalie är nöjdast. Nu sover hon förvisso, men förmodligen med ett litet leende på läpparna. Hon tycker om Fredrik!
Själv sitter jag som en hösäck framför datorn med en godispåse bredvid mig. Orkar varken till eller från, men det känns okej att vara trött idag. Jag har arbetat mig till den här tröttheten, minsann!

Vårsol, gråtande snögubbar och kladdkakebak

En rätt uppiggande dag idag. Städade igår, så det var skönt att kliva upp till ett i alla fall delvis städat hus (övervåningen blir alltid lidande). Åt frukost, vek tvätt och landade sedan vid datorn. Tittade på ett avsnitt av Gilmore Girls (japp, jag är fast i träsket... igen) men kände mig rastlös, så jag bylsade på oss ytterkläder och gick ut i solen. Skottade undan lite tung blötsnö och byggde sedan en fasligt snygg snögubbe med hatt och torra rosenblad att täcka vissa utvalda delar med. Haha, lite weird måste jag ju få vara! De blev kortvariga dock, vårsolen hade andra planer och både ansikten och hatt rann iväg.
Emma ringde och kom förbi en sväng, så vi surrade en stund och Nathalie fick ha lite snöbollskrig. Vi gick in och fikade, slöade vid datorn en stund och sen blev det middag. Uppvärmd köttfärs sen igår och spaghetti. Inte någon gormetmiddag, men vi blev mätta.

Efter diskning och undanplockning kände jag mig inspirerad i mitt rena kök och bläddrade i min kladdkaksbok som jag köpte på bokrean. Hittade en variant av kladdkaka som kallades sega chokladrutor. Sagt och gjort, bakningen var i full färd.



Som synes en mycket hjälpsam liten dam. Åtminstone vad gällde rengöring av slickepott och vispar! En tur till Konsum för att inhandla grädde och sen blev det kalas!

Har känt mig ledig och fått göra vad jag känt för, känns rent av lyxigt!

Min lilla Harry Potter

Jag tror jag gått och blivit nykär. Inte i min man, tyvärr, men ändå absolut regelrätt nykär. Inatt fick jag en plötslig abstinens efter Natti. Jag kastade mig ur sängen och hämtade en sovande snart 4-årig liten ängel och bäddade ner henne mellan oss. Sen låg jag och bara njöt, luktade på och höll om henne i minst 1½ timme. Kunde inte få nog, kärleken bara flödade.
Jag behövde en Nathalie-fix, var så långt under ytan utan henne tätt intill. Och det är inte helt lätt att få gosa någon längre stund med en liten dam som har fullt upp med att utforska livet. Då får man passa på när hon sover! Haha..
Så jag är "nykär" i min dotter. Klart jag alltid älskat henne kopiöst, men just nu orsakar hon ovanligt höga endorfindoser i min annars härjade hjärna. Tittade på henne bara nu, där hon sitter med stora hörlurar framför datorn och tittar på Care Bears. Hon log lite när hon såg att jag iakttog henne men var snart förlorad i krambjörnarnas puttinuttiga värld. Jag smälte och fick infallet att skriva ner hur mycket jag älskar min dotter och hur lycklig hon gör mig. För ibland känns det som jag glömmer att visa det, för henne och för världen, när det är så mycket annat som trycker på. Det är så lätt att förlora sig i sig själv och alla problem som verkar vilja hopa sig, men så kvicknar man till och känner hur hennes livsgnista smittar av sig och all ångest och alla kval är som bortblåsta.



Vi konstaterade utan tvekan att om det finns magi i världen, så finns den i vår lilla tös. Hon fullkomligt strålar och skänker oss alla, föräldrar mor- och farföräldrar en oändlig lycka. Vem bryr sig vart livet för oss, bara hon får följa med!

Uppgivenhet

Nej, nu går det inte längre. Jag pallar inte med alltihop så nu måste något bort. Att sluta jobba är inte ett alternativ, så då är det skolan kvar. Vet inte alls hur jag ska lösa detta, kan inte bara hoppa av, då blir jag återbetalningsskyldig. Det vill säga, jag måste punga ut med hela studielånet jag fått från årsskiftet, vilket jag skulle tippa ligger på minst 6000 kronor. Inget man har liggande direkt. Så jag vet inte alls vad jag ska göra.

Ska prata med studievägledare och ev. lärare imorgon, se om man kan lösa det på något vis. Kanske sänka ambitionsnivån något, sträva efter ett lägra betyg, bara såpass att jag klarar kurserna. Men det går isär med den jag är, jag vill lyckas, vara bäst och klara allt. Det börjar bli dags att inse att jag inte klarar allt, inte på en gång. Jag vet att jag kan, men jag orkar inte.

There, I said it. Jag orkar inte.

Flykten

En trevlig helg, god mat, gott sällskap, good fun. Fredrik har hälsat på, Tiger en blixtvisit, fläskfilé, pizza, dricka gott, spela nostalgi, prata strunt och allvar. Och som pricken över i:et har Nathalie varit hos morfar och senare farmor hela helgen. Semester från livet helt enkelt. Jag lyckades förtränga vardagen fullständigt, inte en gnutta ångest har fått existera. Men nu är helgen över, ångesten tillbaka och världen står kvar där den stod.
På hög ligger hemprov i Kemi B, uppsats i Nk B och jobb väntar på tisdag. Och CSN dröjer med besked. Att få dåliga besked känns bättre än att inte veta alls. Då kan man strukturera, anpassa, bli förbannad och hitta en utväg. Nu vet man inte vilken fot man skall stå på, väntar lättnad eller benbrott?
Jag saknar Nathalie.

På västfronten intet nytt... nu heller

Det händer inte så mycket just nu, jag jobbar nästan jämt, går i skolan när jag inte jobbar (sällan med andra ord) och övrig tid försöker jag sova och möjligen äta. I helgen har jag dock varit ledig, både lördag och söndag, hör och häpna! Den tiden har spenderats till sovning, slappning och matlagning. Helt otroligt skönt och välbehövligt!

Imorgon börjar dock allvaret igen, mer jobb. Har åtminstone lov från skolan hela veckan, så jag missar inget där. Dock ligger ett hemprov och ett arbete och väntar snällt.

På det mindre fysiska planet går vi mest i väntans tider, och det med tanke på den kommande domen om vår framtida ekonomi. Total förödelse eller någon form av överkomlig levnadsstandard? Vi får se.

Tills dess, duscha, sova, jobba.

Bilder till Charlotte

Edit 16/2 22:45 - Nu kan man klicka på bilderna för att se dem i större format. Buggigaste blogeditorn i världen detta. Det lönade sig att läsa webdesign ändå!

Jag jobbar för fullt, snart 6 dagar i rad. Sorgligt nog förändrar det inte vår ekonomiska situation mycket, men pengarna känns välförtjänta och dessutom vet jag när jag får dem. Det beror inte på någon handläggare som har PMS och längtar efter pension och därigenom misslyckas med att inse nödvändigheten i att barnfamiljer får sina pengar i tid. There, I said it. Gnäll.

Tog lite bilder på den av min mors kattungar som fortfarande är i livet, hanen blev tagen av räven för några veckor sedan. De är kanske inte ungar i dess rätta bemärkelse längre, men knappast vuxna heller. De var ämnade till Charlotte, men jag tänkte jag lika väl kunde slänga upp dem här.

Hon var väldigt sugen på att undersöka kameran lite närmare.
Fast kanske främst remmen som hängde under den.

<

Avslut

Avslutade just mitt medlemsskap på helgon.net. Känner att det inte ger mig något längre, bara en dålig anledning att sitta och slösurfa runt för att se efter vad alla människor jag inte längre umgås med har för sig. Härnäst blir det väl att avsluta facebook, och sen kanske jag lägger ned bloggandet också. Gillar tanken på att "försvinna" från Internet. Att inte längre gå att hålla koll på, bara kunna bli kontaktad över msn eller mail. Inga bilder, inga dag- eller gästböcker.

Jag måste hitta fokus nu, samla mig. Inte titta ut i världen och se hur andra har det, utan se på mig själv och hur jag har det. Har jag sedan behov att någon form av utbyte med andra människor, så kanske jag lyckas ta riktig kontakt istället för att använda Internet som säkert substitut, där man kan logga ut när det passar.

Men bloggen blir kvar en stund till. En lite ventil så här i allt kaos.

Tänk om man kunde vara lite pretentiös igen

Det finns så många saker jag skulle vilja skriva om. Stora och små, djupa och enfaldiga. Allt från recept på god mat jag lyckats få till, till filosofi och omvärldsanalys. Så många ofärdiga tankar som inte lämnar mig ifred. Men när världen rasar omkring mig, mot mig, på mig, så kan jag inte samla tankarna och jag är långt ifrån kapabel till att framställa dem i ett begripligt och genomtänkt ljus.

Det får mig att känna det som att jag slösar bort mitt liv på oro och uppförsbackar. Som jag nyligen påpekade kan det knappast gå mer utför nu, så uppförsbacken är till synes oändlig. Samtidigt har jag inget behov av att sitta här och gnälla, även om det lätt kan se så ut. Mitt behov ligger i att på ett ungefär förklara var jag befinner mig nu, för att omvärlden lättare ska förstå varför jag är den jag är, och varför jag kanske inte alltid är den man kan tycka att jag borde vara. Jag är egentligen ganska dålig, men det gör mig inte så mycket. Jag försöker sluta sträva efter att vara duktig. Nu vill jag bara vara lycklig. Men lyckan är så mångfassetterad, så det är svårt att få den långvarig.

Jag har tre steg framför mig:

1. Hålla ihop
2. Klättra uppåt
3. Hålla mig kvar däruppe

Just nu satsar jag allt på steg 1. Så får vi se vad det blir sedan.

Snart är vi där

Jag tror inte att det kan gå mycket mer utför nu. Vi är så nära botten nu, men utan att faktiskt nudda den. Men det är nära, så nära. Det var inte såhär det skulle bli. Livet skulle vara som en frisk fläkt, det skulle finnas med- och motgångar, att jobba och stå i hör till. Men när det känns som att man slår huvudet blodigt mot en vägg, konstant, så är det inte roligt att jobba längre.
Jag är villig att offra så mycket just, för att komma ur det här träsket. Det enda jag ber att få ha kvar är min familj, min man och min dotter. Allt det andra kan jag vara utan. Men ingen lösning inom räckhåll kommer att förändra något på sikt. Jag behöver ett jobb. Nu. Ett välbetalt jobb.
För jobb har jag, bara inte tillräckligt ofta och inte tillräcklig lön.

Varför i helvete ska det vara så svårt att vara sjuk i den här världen? Inga pengar, ingen hjälp, ingen säkerhet. Bara en förbannat lång väntetid.

Uppe med tuppen..

Men jag tror fan tuppjäveln sover fortfarande...
Vaknar 6.20 av små armar och ben som vevar runt bredvid mig i hopp om att komma till ro. Suck. Bär tillbaka damen till sin egen säng, dricker vatten. Telefonen ringer. Hjärtat stannar en sekund. "Vem har dött nu då?". Svarar, det är Konsum. Jobbar 7-13 (och om ni är uppmärksamma ser ni att klockan är över sju när jag skriver det här). Skolan börjar 12.30, men då vår ekonomi är totalt ras så går jobbet före. Slänger i mig sista mackan i skrivande stund och hoppas att motorvärmaren hunnit göra lite nytta.
Fy fan vad jag längtar bort från det här.

Konfetti och inälvor

Om jag kunde skulle jag explodera i en kaskad av konfetti och inälvor. Som en trumvirvel där någon hällt vatten på skinnet på virveln, så det fullkomligen exploderar ut vattnet när man slår på den. Eller som en ballong som någon nuddar med en nål, så man flyger iväg utan mål och riktning, än hit, än dit med ett fasligt ljud och en himla fart. Fast i min ballong tar luften inte slut, jag bara fortsätter flyga. Inser att jag låter en aning nedknarkad, fast kanske snarare uppknarkad. Men det är jag inte, faktiskt inte det minsta. Om de inte stoppat något underligt i Extra's tugummin. Jag är bara så sanslöst rastlös, men samtidigt saknar jag det där lilla som behövs för att omvandla rastlösheten till något produktivt och därmed undvika att jag blir GALEN!

Just nu skulle månen kunna ramla ned, och min reaktion skulle ligga någonstans mellan "coolt" och "jaha". Helt fasvänd i huvudet!

Jag har till och med ätit mig trött på godis, chips och all sån skit. Vad ska jag då göra nu? Övervägde att städa, baka eller träna. (Skratta ni, men det är sant!) Men hur fan skulle det gå till? Diskade lite faktiskt. Men det är så förbannat tråkigt, så det fungerade inte. Dessutom har jag ju diskmaskin dit det mesta hamnar.

Hade Nathalie varit hemma kunde jag ju gjort pärlhalsband med henne, eller ritat teckningar, eller... nä, vafan. Det kunde jag ju inte alls, klockan är ju lägdags för henne. Nå, då hade jag ju varit upptagen med det iaf.

Kanske lite skolarbete? Hm. Nej, det finns inget som lockar. Önskar att min käre make led av rastlöshet också, så hade vi kanske kunnat göra något tillsammans. Byggt ett korthus eller något. Men han sover tror jag bestämt. Blah.

Något måste jag ju kunna komma på.