Snart är vi där

Jag tror inte att det kan gå mycket mer utför nu. Vi är så nära botten nu, men utan att faktiskt nudda den. Men det är nära, så nära. Det var inte såhär det skulle bli. Livet skulle vara som en frisk fläkt, det skulle finnas med- och motgångar, att jobba och stå i hör till. Men när det känns som att man slår huvudet blodigt mot en vägg, konstant, så är det inte roligt att jobba längre.
Jag är villig att offra så mycket just, för att komma ur det här träsket. Det enda jag ber att få ha kvar är min familj, min man och min dotter. Allt det andra kan jag vara utan. Men ingen lösning inom räckhåll kommer att förändra något på sikt. Jag behöver ett jobb. Nu. Ett välbetalt jobb.
För jobb har jag, bara inte tillräckligt ofta och inte tillräcklig lön.

Varför i helvete ska det vara så svårt att vara sjuk i den här världen? Inga pengar, ingen hjälp, ingen säkerhet. Bara en förbannat lång väntetid.