Det finns så många saker jag skulle vilja skriva om. Stora och små, djupa och enfaldiga. Allt från recept på god mat jag lyckats få till, till filosofi och omvärldsanalys. Så många ofärdiga tankar som inte lämnar mig ifred. Men när världen rasar omkring mig, mot mig, på mig, så kan jag inte samla tankarna och jag är långt ifrån kapabel till att framställa dem i ett begripligt och genomtänkt ljus.
Det får mig att känna det som att jag slösar bort mitt liv på oro och uppförsbackar. Som jag nyligen påpekade kan det knappast gå mer utför nu, så uppförsbacken är till synes oändlig. Samtidigt har jag inget behov av att sitta här och gnälla, även om det lätt kan se så ut. Mitt behov ligger i att på ett ungefär förklara var jag befinner mig nu, för att omvärlden lättare ska förstå varför jag är den jag är, och varför jag kanske inte alltid är den man kan tycka att jag borde vara. Jag är egentligen ganska dålig, men det gör mig inte så mycket. Jag försöker sluta sträva efter att vara duktig. Nu vill jag bara vara lycklig. Men lyckan är så mångfassetterad, så det är svårt att få den långvarig.
Jag har tre steg framför mig:
1. Hålla ihop
2. Klättra uppåt
3. Hålla mig kvar däruppe
Just nu satsar jag allt på steg 1. Så får vi se vad det blir sedan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Lycka, ja vad är lycka?
Olika för var och en, lycka för mej är att få en dregel leende/puss av Mea, en lååång hård puss av Vincent och värsta kramen, sån lycka kan jag leva länge på!
Lycka nr 1 är nu bilen!! Att känna sej fri, att ta sej vart man vill...igen :-)
Din lycka är att du har din familj, fastän det känns tungt och mörkt just nu....
Ingen större tröst att jag säger att det kommer att ljusna...men jag säger det ändå;-)
Kramar!
Ja, blöta pussar är något alldeles extra det! Nathalies är inte så blöta längre, men det händer ;)
Ja frihet är väl bland de största lyckorna, men vi uppskattar den inte förrän den berövats oss, på ett eller annat vis! :)
Familjen är absolut min lycka, och den enda anledning jar har att stå på benen. Där har du helt rätt!
Och jag tror dig när du säger att det kommer bli bättre, det är också en av anledningarna att jag inte ger upp, för hoppet är ju det sista som överger oss säger de ju. :)
Kram!
Skicka en kommentar