Det är inte allt för länge sedan som cancer var lihetstecken döden. Kräftan talade man om, och den tog mammor och pappor från sina familjer utan pardon. Jag tror vi lever kvar lite i den tanken, att man dör när man får cancer. Men när jag tänker efter hur många jag känner som haft någon typ av cancer, och överlevt, jämfört med hur många jag känner som haft cancer och dött blir resultatet en rungande seger för överlevarna. Jag känner faktiskt ingen som dött av cancer. Inte vad jag vet i alla fall. Kan på rak arm inte säga vad mina far- och morföräldrar dog av. Men jag tror inte någon av dem hade cancer.
Det är kanske med den vetskapen, att cancer inte längre innebär samma risk, som jag kan leva mitt liv utan rädsla för döden. Jag känner mig inte orolig att dö av cancer, varken nu eller sen. Chansen att jag får cancer någon gång i livet är mycket stor, då min far har opererat bort otaliga cancertumörer (hudcancer) och min mor just opererat bort en cancertumör i bröstet. Jag vet inte hur det är med hudcancer och ärftliget, men helt klart är att jag har samma hudtyp som pappa och därför inte alls är lämpad att dyrka solen i någon större utsträckning.
Bröstcancer är däremot ärftligt, man kan ta blodprov och se om man har anlag för det.
Jag vet inte vad det skulle tjäna till riktigt, det enda som kan komma av det är väl om man får ett negativt resultat. Men jag är inte alls särskilt oroad, jag kollar inte brösten efter knölar varje dag, eller ens särskilt ofta alls. Nu är jag i och för sig nog så ung för att drabbas, men jag känner ingen oro för framtiden heller. Händer det så finns det sjukvård att få, som om den ges i tid kan eliminera alla risker för att cancern ska sprida sig.
Jag är mer orolig för att Nathalie i sådana fall skulle bära på anlagen. Fånigt nog. För samma sjukvård skulle ju då gälla henne. Men hennes liv är mer betydelsefullt än jag kan sätta ord på, så minsta lilla hot gör mig, om än väldigt lite, nojig.
I slutändan har jag givetvis respekt för sjukdomen, jag är inte naiv.
Men jag likställer den inte med döden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Oron för att barnen ska få cancer är själfallet befogade, men precis som du skriver så är det fler som överlever än dör av barnen. Våra tre barn 19, 16 och 15 år gamla ser man på deras uppväxtperiod de som drabbats och de är några stycken alla har överlevt, men som förälder så finns ju alltid oron där. Just nu så oroar jag mig för varje gång min son är ute och kör bil, relativt nytt körkort dessutom. Men oron ska inte förringas den finns där, men oftast så går man och oroar sig för fel saker. Som Tsunamin i Asien inte gick man och oroade sig för den, i så fall för att planet skulle störta, men inte att det skulle komma en jättevåg. (Vår mellanson miste en av sina bästisar). Fina bilder på din/er dotter tiden går fort vår dotter är nu 15 Tuff, sminkad senaste mode, men lika söt iallafall. Grabbarna är nästan 2 meter långa och 47 i skor, kanske inte lika söta som när de var 2 år (ler) Jo, det är dom faktiskt. Mvh från Peter Olofsson.
Oro har man nog på både gott och ont. Oroar man sig för mycket så kanske man undviker saker som skulle varit väldigt berikande, medan man åt andra hållet kanske dumdristigt utsätter sig för saker som man borde undvikit! Vad gäller barnen så spelar det ingen roll hur mycket man oroar sig, de kommer ändå att leva sina liv på sitt vis. Och hur bra de än må lyckas kommer vi ändå att sitta hemma och oroa oss för än det ena, än det andra. Kan bara se till mina egna föräldrar, som har svårt att släppa taget helt och gärna kommer med nog så goda råd vissa gånger. Men man får ta det för vad det är, de bryr sig ju om oss, om än lite väl mycket i bland!
Barnen växer fort, tycker de här 3 åren har gått nog fort, och det är bara början! Det blir utförsbacke härefter!
Skicka en kommentar