Utsikten är alltid densamma

Jag sitter här och bläddrar runt bland bloggar och dylikt, läser om människor i min närhet och de längre bort. Ser deras vardag och fest, höjdpunkter och lågvattenmärken. Och varje gång finner jag mig själv med en längtan efter att få byta med dem, oavsett om det varit en bra eller dålig dag för dem. Jag vet att det är en illusion, att gräset alltid är grönare på andra sidan, men jag kan inte hjälpa det. Alla de där små sakerna som jag skulle vilja ha i mitt liv, såna saker som bara finns där, eller inte. Det är inte sånt man kan skaffa eller något man kan lära sig. Det är sånt som bara klaffar, som hör till ens natur.

Samtidigt känner jag mig otroligt otacksam, jag har trots allt väldigt mycket i mitt liv som jag inte skulle byta för något i världen. Jag har min dotter, som överstiger allt man någonsin kan önska sig och jag har en man som jag älskar, och som älskar mig. Hur många önskar sig inte det?

Jag får väl se det som något positivt, att det är en strävan mot att förbättra livet, en chans att utvecklas och hitta nya möjligheter. Men det är svårt att finna modet och energin till att finna nya vägar. Det är så väldigt mycket enklare att gå i välupptrampade spår. Men jag är rädd att jag en dag spårar ur av ren frustration om utsikten alltid är densamma.

Man kanske skulle önska sig lite social kompetens i julklapp.