Jag har mycket att skriva, och en del bilder att lägga upp. Men orken infinner sig aldrig. Nu har jag nyss jobbat 12 timmar, så just nu känns det legitimt. Det är dock inte fallet i övrigt, jag har bara helt tappat all ork vad gäller allt utom faktisk överlevnad. Givetvis Nathalie också, men orken är långt ifrån vad hon förtjänar.
Jag tror jag hamnat i någon form av depression, och jag har inte orkat fundera särskilt mycket över varför. Mest troligt är det en kombination av olika saker som tillsammans blev för mycket. Jag orkar inte sköta om huset, jag orkar inte gå utanför huset, jag orkar inte prata med folk. När de ringer från jobbet måste jag tacka ja, så långt nere i träsket är jag inte, för pengarna behöver vi. Som sagt, de grundläggande behoven kan jag tillgodose, laga mat och så vidare.
På Mazlows behovstrappa skulle jag just nu stå och vingla på de nedersta stegen.
Att jag känner att jag inte kan finnas till för de som står mig nära gör mig ännu mer nedstämd, för jag vill träffas, prata och ha trevligt, jag vill hjälpa dem med det som fattas dem. Även om jag omöjligen kan rätta det som står fel till i deras liv vill jag i alla fall känna att jag har orken att försöka. Men det går bara inte. Jag kan knappt prata ordentligt, tappar ord och stakar mig. Hemma går det rätt bra, jag flyr in i spel och filmer där man kan glömma livet och leva genom något annat, någon annan.
Nog har jag haft dystra perioder förr, men de har alltid varit förankrade i något påtagligt, kanske till och med självförvållade. Nu känner jag mig utom kontroll, och det är ingen angenäm känsla. Annars vet jag alltid att bara jag får vila mig ett par dagar är jag på benen igen. Nu känns det mer som att jag faktiskt måste göra något, förändra något, arbeta mig uppåt igen. Jag kan ju ha fel förstås, men det känns inte som det brukar.
Som tur är så har jag ledigt från skolan i två veckor till. Ska försöka vila och strunta i allt som känns tungt ett tag. Så hälsa inte på mig (inte för att det är så troligt i vanliga fall heller, men ändå :P), för här kommer det se ut som skit tills jag samlat krafter!
Det hjälper ju inte heller att en plasttång smälte på värmeslingorna i diskmaskinen, så att all disk numera luktar och smakar bränd plast! Handdiskning har aldrig varit min grej. :P
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
14 kommentarer:
Zarah....förstår precis hur du känner dej just nu....Är inne i sån period själv:-(
Önskar jag hade några tröstande ord som: det blir bättre, du kommer över det, det blir ljusare snart osv osv..
Men just i nuläget så hjälper inget!
Men OM du skulle behöva nån hjälp av nåt slag, vad det nu månne vara så dra dej inte för att höra av dej....
Vi vill ha tillbaka vår glada tjej!
varmaste kramarna!
Ja, man önskar att uppmuntrande ord kunde göra underverk som när man var liten. Men just nu känns allt sådant som vatten som rinner av fjädrarna. Det biter inte.
Tack för omtanken, den uppskattar jag verkligen! Känner du någon billig psykolog? ;) Haha, nejdå. Vi kommer nog över det här backkrönet också, det tar bara lite mer tid än vanligt!
Kramar!
Du vet ju vart jag har min postlåda *fniss* :-)
Hehe, ja jag vet var din postlåda bor! ;)
känner igen det där ack så väl. Är inne i en svacka själv. och hade jag inte haft barnen som kräver min fulla uppmärksamhet så hade jag dragit täcket över huvudet och glömt omvärlden ett tag.
Mest ledsen blir jag de gånger jag känner att jag inte har någon rätt att må dåligt, de finns dom som har det värre, jag har tak över huvudet mat på bordet. en underbar man och två små troll, varför ska jag gnälla. och mår ännu mer uselt för att inte har rätten till att må som jag mår. Ibland önskar man sig att något ska ske så man känner sig berättigad till att vara ledsen.
Det är egentligen dumma tankar.
Problemen är alltid individuellt. Och man behöver inte vara stark jämnt.
Haha nu ser jag att mor skrivit nästan samma sak, vi kanske ska blida gnäll klubb.
fan nu skrev jag med mors användare. fiviva speaking
Hehe, ja blev fundersam där... skriver hon samma sak igen? Sen såg jag nästa inlägg :P
Ja, det där med att nästan önska att man skulle ha något reellt att må dåligt över känner jag igen. Det känner man sig ju ännu värre av, och så går circeln runt runt!
Just nu är det väldigt påtagligt praktiskt att huvudet inte mår topp, glömmer saker hela tiden, vilket (tro det eller ej :P) är ganska ovanligt i min vardag. Eftersom D har mycket problem att komma ihåg sakerna till följd av sina åkommor så brukar jag ju liksom styra upp saker och ting. Men nu är jag inte mycket bättre. Rätt otäckt är det, att komma hem från affären med hälften av vad man behövde, eller hämta något ur kylen för att upptäcka att det inte alls var det man gick dit för. Måste införa postit-lappar känner jag!
Det är som du säger, det är tur man har barnen (barnet i mitt fall förståss), annars skulle man nog inte ta sig ur sängen en gång.
är du gravid? haha det där med att glömma saker var en återkommande grej för mig under hela graviditeten. blev nästa desperat..
Haha, gud nej. Så roligt ska vi inte ha! Tror inte jag hade några problem med minnet under graviditeten, faktiskt. Inte vad jag minns. xD Hahaha, jag är så kul!
ha ha huuuuuuuuumor.
mor har en present här till Natti föresten... :0)
hahaha nu gjorde jag samma misstag igen...
Haha, duktigt ;)
Åh, men det hade hon inte behövt! Då blir Natti glad :)
emma använder charlottes användare igen: (orkar inte byta just nu) får jag länka till din blogg på min sida?/emma
Haha, lathet ska man var stolt över ;) Och du hann visst fråga på msn innan jag såg att du skrivit här :P
Skicka en kommentar