Avslutade just mitt medlemsskap på helgon.net. Känner att det inte ger mig något längre, bara en dålig anledning att sitta och slösurfa runt för att se efter vad alla människor jag inte längre umgås med har för sig. Härnäst blir det väl att avsluta facebook, och sen kanske jag lägger ned bloggandet också. Gillar tanken på att "försvinna" från Internet. Att inte längre gå att hålla koll på, bara kunna bli kontaktad över msn eller mail. Inga bilder, inga dag- eller gästböcker.
Jag måste hitta fokus nu, samla mig. Inte titta ut i världen och se hur andra har det, utan se på mig själv och hur jag har det. Har jag sedan behov att någon form av utbyte med andra människor, så kanske jag lyckas ta riktig kontakt istället för att använda Internet som säkert substitut, där man kan logga ut när det passar.
Men bloggen blir kvar en stund till. En lite ventil så här i allt kaos.
tisdag 10 februari 2009
måndag 9 februari 2009
Tänk om man kunde vara lite pretentiös igen
Det finns så många saker jag skulle vilja skriva om. Stora och små, djupa och enfaldiga. Allt från recept på god mat jag lyckats få till, till filosofi och omvärldsanalys. Så många ofärdiga tankar som inte lämnar mig ifred. Men när världen rasar omkring mig, mot mig, på mig, så kan jag inte samla tankarna och jag är långt ifrån kapabel till att framställa dem i ett begripligt och genomtänkt ljus.
Det får mig att känna det som att jag slösar bort mitt liv på oro och uppförsbackar. Som jag nyligen påpekade kan det knappast gå mer utför nu, så uppförsbacken är till synes oändlig. Samtidigt har jag inget behov av att sitta här och gnälla, även om det lätt kan se så ut. Mitt behov ligger i att på ett ungefär förklara var jag befinner mig nu, för att omvärlden lättare ska förstå varför jag är den jag är, och varför jag kanske inte alltid är den man kan tycka att jag borde vara. Jag är egentligen ganska dålig, men det gör mig inte så mycket. Jag försöker sluta sträva efter att vara duktig. Nu vill jag bara vara lycklig. Men lyckan är så mångfassetterad, så det är svårt att få den långvarig.
Jag har tre steg framför mig:
1. Hålla ihop
2. Klättra uppåt
3. Hålla mig kvar däruppe
Just nu satsar jag allt på steg 1. Så får vi se vad det blir sedan.
Det får mig att känna det som att jag slösar bort mitt liv på oro och uppförsbackar. Som jag nyligen påpekade kan det knappast gå mer utför nu, så uppförsbacken är till synes oändlig. Samtidigt har jag inget behov av att sitta här och gnälla, även om det lätt kan se så ut. Mitt behov ligger i att på ett ungefär förklara var jag befinner mig nu, för att omvärlden lättare ska förstå varför jag är den jag är, och varför jag kanske inte alltid är den man kan tycka att jag borde vara. Jag är egentligen ganska dålig, men det gör mig inte så mycket. Jag försöker sluta sträva efter att vara duktig. Nu vill jag bara vara lycklig. Men lyckan är så mångfassetterad, så det är svårt att få den långvarig.
Jag har tre steg framför mig:
1. Hålla ihop
2. Klättra uppåt
3. Hålla mig kvar däruppe
Just nu satsar jag allt på steg 1. Så får vi se vad det blir sedan.
Snart är vi där
Jag tror inte att det kan gå mycket mer utför nu. Vi är så nära botten nu, men utan att faktiskt nudda den. Men det är nära, så nära. Det var inte såhär det skulle bli. Livet skulle vara som en frisk fläkt, det skulle finnas med- och motgångar, att jobba och stå i hör till. Men när det känns som att man slår huvudet blodigt mot en vägg, konstant, så är det inte roligt att jobba längre.
Jag är villig att offra så mycket just, för att komma ur det här träsket. Det enda jag ber att få ha kvar är min familj, min man och min dotter. Allt det andra kan jag vara utan. Men ingen lösning inom räckhåll kommer att förändra något på sikt. Jag behöver ett jobb. Nu. Ett välbetalt jobb.
För jobb har jag, bara inte tillräckligt ofta och inte tillräcklig lön.
Varför i helvete ska det vara så svårt att vara sjuk i den här världen? Inga pengar, ingen hjälp, ingen säkerhet. Bara en förbannat lång väntetid.
Jag är villig att offra så mycket just, för att komma ur det här träsket. Det enda jag ber att få ha kvar är min familj, min man och min dotter. Allt det andra kan jag vara utan. Men ingen lösning inom räckhåll kommer att förändra något på sikt. Jag behöver ett jobb. Nu. Ett välbetalt jobb.
För jobb har jag, bara inte tillräckligt ofta och inte tillräcklig lön.
Varför i helvete ska det vara så svårt att vara sjuk i den här världen? Inga pengar, ingen hjälp, ingen säkerhet. Bara en förbannat lång väntetid.
tisdag 3 februari 2009
Uppe med tuppen..
Men jag tror fan tuppjäveln sover fortfarande...
Vaknar 6.20 av små armar och ben som vevar runt bredvid mig i hopp om att komma till ro. Suck. Bär tillbaka damen till sin egen säng, dricker vatten. Telefonen ringer. Hjärtat stannar en sekund. "Vem har dött nu då?". Svarar, det är Konsum. Jobbar 7-13 (och om ni är uppmärksamma ser ni att klockan är över sju när jag skriver det här). Skolan börjar 12.30, men då vår ekonomi är totalt ras så går jobbet före. Slänger i mig sista mackan i skrivande stund och hoppas att motorvärmaren hunnit göra lite nytta.
Fy fan vad jag längtar bort från det här.
Vaknar 6.20 av små armar och ben som vevar runt bredvid mig i hopp om att komma till ro. Suck. Bär tillbaka damen till sin egen säng, dricker vatten. Telefonen ringer. Hjärtat stannar en sekund. "Vem har dött nu då?". Svarar, det är Konsum. Jobbar 7-13 (och om ni är uppmärksamma ser ni att klockan är över sju när jag skriver det här). Skolan börjar 12.30, men då vår ekonomi är totalt ras så går jobbet före. Slänger i mig sista mackan i skrivande stund och hoppas att motorvärmaren hunnit göra lite nytta.
Fy fan vad jag längtar bort från det här.
söndag 25 januari 2009
Konfetti och inälvor
Om jag kunde skulle jag explodera i en kaskad av konfetti och inälvor. Som en trumvirvel där någon hällt vatten på skinnet på virveln, så det fullkomligen exploderar ut vattnet när man slår på den. Eller som en ballong som någon nuddar med en nål, så man flyger iväg utan mål och riktning, än hit, än dit med ett fasligt ljud och en himla fart. Fast i min ballong tar luften inte slut, jag bara fortsätter flyga. Inser att jag låter en aning nedknarkad, fast kanske snarare uppknarkad. Men det är jag inte, faktiskt inte det minsta. Om de inte stoppat något underligt i Extra's tugummin. Jag är bara så sanslöst rastlös, men samtidigt saknar jag det där lilla som behövs för att omvandla rastlösheten till något produktivt och därmed undvika att jag blir GALEN!
Just nu skulle månen kunna ramla ned, och min reaktion skulle ligga någonstans mellan "coolt" och "jaha". Helt fasvänd i huvudet!
Jag har till och med ätit mig trött på godis, chips och all sån skit. Vad ska jag då göra nu? Övervägde att städa, baka eller träna. (Skratta ni, men det är sant!) Men hur fan skulle det gå till? Diskade lite faktiskt. Men det är så förbannat tråkigt, så det fungerade inte. Dessutom har jag ju diskmaskin dit det mesta hamnar.
Hade Nathalie varit hemma kunde jag ju gjort pärlhalsband med henne, eller ritat teckningar, eller... nä, vafan. Det kunde jag ju inte alls, klockan är ju lägdags för henne. Nå, då hade jag ju varit upptagen med det iaf.
Kanske lite skolarbete? Hm. Nej, det finns inget som lockar. Önskar att min käre make led av rastlöshet också, så hade vi kanske kunnat göra något tillsammans. Byggt ett korthus eller något. Men han sover tror jag bestämt. Blah.
Något måste jag ju kunna komma på.
Just nu skulle månen kunna ramla ned, och min reaktion skulle ligga någonstans mellan "coolt" och "jaha". Helt fasvänd i huvudet!
Jag har till och med ätit mig trött på godis, chips och all sån skit. Vad ska jag då göra nu? Övervägde att städa, baka eller träna. (Skratta ni, men det är sant!) Men hur fan skulle det gå till? Diskade lite faktiskt. Men det är så förbannat tråkigt, så det fungerade inte. Dessutom har jag ju diskmaskin dit det mesta hamnar.
Hade Nathalie varit hemma kunde jag ju gjort pärlhalsband med henne, eller ritat teckningar, eller... nä, vafan. Det kunde jag ju inte alls, klockan är ju lägdags för henne. Nå, då hade jag ju varit upptagen med det iaf.
Kanske lite skolarbete? Hm. Nej, det finns inget som lockar. Önskar att min käre make led av rastlöshet också, så hade vi kanske kunnat göra något tillsammans. Byggt ett korthus eller något. Men han sover tror jag bestämt. Blah.
Något måste jag ju kunna komma på.
måndag 29 december 2008
Fatigue
Jag har mycket att skriva, och en del bilder att lägga upp. Men orken infinner sig aldrig. Nu har jag nyss jobbat 12 timmar, så just nu känns det legitimt. Det är dock inte fallet i övrigt, jag har bara helt tappat all ork vad gäller allt utom faktisk överlevnad. Givetvis Nathalie också, men orken är långt ifrån vad hon förtjänar.
Jag tror jag hamnat i någon form av depression, och jag har inte orkat fundera särskilt mycket över varför. Mest troligt är det en kombination av olika saker som tillsammans blev för mycket. Jag orkar inte sköta om huset, jag orkar inte gå utanför huset, jag orkar inte prata med folk. När de ringer från jobbet måste jag tacka ja, så långt nere i träsket är jag inte, för pengarna behöver vi. Som sagt, de grundläggande behoven kan jag tillgodose, laga mat och så vidare.
På Mazlows behovstrappa skulle jag just nu stå och vingla på de nedersta stegen.
Att jag känner att jag inte kan finnas till för de som står mig nära gör mig ännu mer nedstämd, för jag vill träffas, prata och ha trevligt, jag vill hjälpa dem med det som fattas dem. Även om jag omöjligen kan rätta det som står fel till i deras liv vill jag i alla fall känna att jag har orken att försöka. Men det går bara inte. Jag kan knappt prata ordentligt, tappar ord och stakar mig. Hemma går det rätt bra, jag flyr in i spel och filmer där man kan glömma livet och leva genom något annat, någon annan.
Nog har jag haft dystra perioder förr, men de har alltid varit förankrade i något påtagligt, kanske till och med självförvållade. Nu känner jag mig utom kontroll, och det är ingen angenäm känsla. Annars vet jag alltid att bara jag får vila mig ett par dagar är jag på benen igen. Nu känns det mer som att jag faktiskt måste göra något, förändra något, arbeta mig uppåt igen. Jag kan ju ha fel förstås, men det känns inte som det brukar.
Som tur är så har jag ledigt från skolan i två veckor till. Ska försöka vila och strunta i allt som känns tungt ett tag. Så hälsa inte på mig (inte för att det är så troligt i vanliga fall heller, men ändå :P), för här kommer det se ut som skit tills jag samlat krafter!
Det hjälper ju inte heller att en plasttång smälte på värmeslingorna i diskmaskinen, så att all disk numera luktar och smakar bränd plast! Handdiskning har aldrig varit min grej. :P
Jag tror jag hamnat i någon form av depression, och jag har inte orkat fundera särskilt mycket över varför. Mest troligt är det en kombination av olika saker som tillsammans blev för mycket. Jag orkar inte sköta om huset, jag orkar inte gå utanför huset, jag orkar inte prata med folk. När de ringer från jobbet måste jag tacka ja, så långt nere i träsket är jag inte, för pengarna behöver vi. Som sagt, de grundläggande behoven kan jag tillgodose, laga mat och så vidare.
På Mazlows behovstrappa skulle jag just nu stå och vingla på de nedersta stegen.
Att jag känner att jag inte kan finnas till för de som står mig nära gör mig ännu mer nedstämd, för jag vill träffas, prata och ha trevligt, jag vill hjälpa dem med det som fattas dem. Även om jag omöjligen kan rätta det som står fel till i deras liv vill jag i alla fall känna att jag har orken att försöka. Men det går bara inte. Jag kan knappt prata ordentligt, tappar ord och stakar mig. Hemma går det rätt bra, jag flyr in i spel och filmer där man kan glömma livet och leva genom något annat, någon annan.
Nog har jag haft dystra perioder förr, men de har alltid varit förankrade i något påtagligt, kanske till och med självförvållade. Nu känner jag mig utom kontroll, och det är ingen angenäm känsla. Annars vet jag alltid att bara jag får vila mig ett par dagar är jag på benen igen. Nu känns det mer som att jag faktiskt måste göra något, förändra något, arbeta mig uppåt igen. Jag kan ju ha fel förstås, men det känns inte som det brukar.
Som tur är så har jag ledigt från skolan i två veckor till. Ska försöka vila och strunta i allt som känns tungt ett tag. Så hälsa inte på mig (inte för att det är så troligt i vanliga fall heller, men ändå :P), för här kommer det se ut som skit tills jag samlat krafter!
Det hjälper ju inte heller att en plasttång smälte på värmeslingorna i diskmaskinen, så att all disk numera luktar och smakar bränd plast! Handdiskning har aldrig varit min grej. :P
torsdag 4 december 2008
Sundsvall
Då har man alltså kommit hem från Sundsvall efter ännu en tur med mor till sjukhuset. Den här gången var det för att få besked om cancern de hittat var god- eller elakartad. Tyvärr var den elakartad, och de hittade även cancerceller i lymfkörteln de tog bort i samma operation. Därför vill de nu ta bort andra närliggande lymfkörtlar så snart som möjligt, och sedan börja med cellgiftsbehandling och slutligen (förhoppningsvis) strålning i fem veckor i Umeå.
Det var verkligen inte det besked man hade hoppats på, och i ärlighetens namn trodde jag inte att den skulle vara elakartad. Vet inte riktigt varför, men det kändes så osannolikt. Mamma är ju alltid frisk annars, förutom diverse krämpor i fötter och axlar som Konsum berikat henne med under 25 år.
Känner dock ingen större oro nu heller, kanske är det lite för obekant område för mig eller så har det inte sjunkit in. Jag vet inte. Men jag känner mig mer motiverad att ta det där blodprovet för att se om jag har samma gen.
Det är lite konstigt att känna sig såhär obekymrad, för normalt brukar jag ha en gnagande känsla där i maggropen där jag känner att mamma och jag inte alls är färdiga med varandra ännu. Hon har ännu mycket kvar att berika mitt liv med, och en viss rädsla för att hon plötsligt skulle dö infinner sig. Men nu när något faktiskt är ett potentiellt hot mot hennes liv känner jag det inte alls lika starkt. Varför?
Det enda logiska är att jag inte kan ta till mig allvaret i situationen. Att det inte riktigt lyckats sjunka in. Vilket i och för sig inte är så konstigt, för hon verkar ju på inget sätt sjuk. Hon sågar ved och försöker enträget uppfostra sina små (eller.. inte så små längre) kattungar, och hinner samtidigt med att var social och julpynta och gud vet allt. Hon beter sig inte som en människa med en livshotande sjukdom borde, om man ska se till någon form av inlärd stereotyp. Kanske hon, liksom jag, inte riktigt kan greppa vad allt detta innebär, utan fortsätter hellre sitt liv som om inget hade förändrats. Har inga direkta åsikter om vilket sätt som skulle vara bättre än det andra; att omfamna sin rädsla och låta dessa nya känslor forma ett nytt liv, på gott och ont eller att forsätta i samma banor och ta saker som de kommer, oavsett hur de kommer. Jag vet inte hur jag själv skulle göra.
Just nu är jag i alla fall inne på samma bana som henne, jag tar inte ut något i förskott och ser hur det ter sig allt eftersom.
För att övergå till lite mindre betyngande ämnen, så var vi ju givetvis in på både IKEA, Birsta City och Biltema innan vi rullade norrut igen.
Då riksdalerna lyser med sin frånvaro på mitt konto blev det väldigt sparsamt med handlandet. Men lite småplock blev det i alla fall. På IKEA kostade jag på mig ett packe nya galgar (9:-), nya musmattor till hela familjen (3x5:-) och ett litet tält till Nathalie som hon ska få i julklapp (49:-). Ja, just jag köpte lite tyg också som var ruskigt billigt, bara 7:-/m, så när orken visar upp sin nuna igen ska jag ta och sy gardiner till Nathalies rum. Vi åt dessutom lunch där, och vad annat än IKEA-köttbullar á la jättebilligt! 159:- betalade min mor för 3 portioner köttbullar (en medium, en liten och en barn), två vitlöksbröd, två chokladtårtbitar och en dryck. DET är billigt! Dessutom ingick ju såklart sallad, övrig dryck, kaffe och en glass till Nathalie. Suveränt! Och tillräckligt gott för att man ska känna sig nöjd! Vitlöksbrödet var dock inget vidare.
Vidare på Birsta var min plan att köpa en rosa nattskjorta till Nathalie, också julklapp. Hon är väldigt inne på rosa nu, och klänningar allra helst, men klänning på vintern är ju knappast särskilt praktiskt. Men på natten går det ju prima fint, så den ultimata julklappen var bestämd. Det eller en rosa bil. Men bilar har hon nog av! (Nog för att hon verkar vara mer inne på flygplan just nu) Sagt och gjort strosade jag in på Cubus, H&M och Kappahl på jakt efter en rosa nattskjorta. Det gick sisådär. På Cubus blev det ingenting, på H&M blev det en grårandig klänning på rea (49:-) och på Kappahl blev det efter mycket sökande en vit nattskjorta med rosa stjärnor och små spöken på (ca 90:-) och ett par rosa handskar (69:-). Alla rosa nattskjortor var antingen utan ärm, för dyra eller för små. Men den här hade ju åtminstone rosa stjärnor. Men helt nöjd är jag inte!
Trippen till Biltema var mer nytta än nöje, skulle egentligen bara byta de navkapslar min käre far köpt åt mig, eftersom de däck han köpte dem till inte passade på min bil! Så nu har jag rätt tum på båda fälgar och navkapslar! Jag kom dessutom ihåg att köpa nya batterier till bilnyckeln som slutat fungera helt (larmknappen alltså, den faktiska nyckeln fungerar ju!), och så hittade jag en billig bilkudde till Nathalie! Från 15 kg, och den gränsen har hon passerat med råge! Haha..
Kort och gott kan man nog säga att jag fick rätt mycket för pengarna idag! Även om jag inte fick så mycket. Men jag betalade ju inte mycket heller. :P
Tog en bild på all mat vi åt på IKEA, men jag orkar absolut inte hämta kameran och ladda upp den nu. Tar det en annan dag! (Jag kan tänka mig ha det ogjort när jag dör, så därför skjuter jag upp det utan skuld! Haha)
God natt!
Det var verkligen inte det besked man hade hoppats på, och i ärlighetens namn trodde jag inte att den skulle vara elakartad. Vet inte riktigt varför, men det kändes så osannolikt. Mamma är ju alltid frisk annars, förutom diverse krämpor i fötter och axlar som Konsum berikat henne med under 25 år.
Känner dock ingen större oro nu heller, kanske är det lite för obekant område för mig eller så har det inte sjunkit in. Jag vet inte. Men jag känner mig mer motiverad att ta det där blodprovet för att se om jag har samma gen.
Det är lite konstigt att känna sig såhär obekymrad, för normalt brukar jag ha en gnagande känsla där i maggropen där jag känner att mamma och jag inte alls är färdiga med varandra ännu. Hon har ännu mycket kvar att berika mitt liv med, och en viss rädsla för att hon plötsligt skulle dö infinner sig. Men nu när något faktiskt är ett potentiellt hot mot hennes liv känner jag det inte alls lika starkt. Varför?
Det enda logiska är att jag inte kan ta till mig allvaret i situationen. Att det inte riktigt lyckats sjunka in. Vilket i och för sig inte är så konstigt, för hon verkar ju på inget sätt sjuk. Hon sågar ved och försöker enträget uppfostra sina små (eller.. inte så små längre) kattungar, och hinner samtidigt med att var social och julpynta och gud vet allt. Hon beter sig inte som en människa med en livshotande sjukdom borde, om man ska se till någon form av inlärd stereotyp. Kanske hon, liksom jag, inte riktigt kan greppa vad allt detta innebär, utan fortsätter hellre sitt liv som om inget hade förändrats. Har inga direkta åsikter om vilket sätt som skulle vara bättre än det andra; att omfamna sin rädsla och låta dessa nya känslor forma ett nytt liv, på gott och ont eller att forsätta i samma banor och ta saker som de kommer, oavsett hur de kommer. Jag vet inte hur jag själv skulle göra.
Just nu är jag i alla fall inne på samma bana som henne, jag tar inte ut något i förskott och ser hur det ter sig allt eftersom.
För att övergå till lite mindre betyngande ämnen, så var vi ju givetvis in på både IKEA, Birsta City och Biltema innan vi rullade norrut igen.
Då riksdalerna lyser med sin frånvaro på mitt konto blev det väldigt sparsamt med handlandet. Men lite småplock blev det i alla fall. På IKEA kostade jag på mig ett packe nya galgar (9:-), nya musmattor till hela familjen (3x5:-) och ett litet tält till Nathalie som hon ska få i julklapp (49:-). Ja, just jag köpte lite tyg också som var ruskigt billigt, bara 7:-/m, så när orken visar upp sin nuna igen ska jag ta och sy gardiner till Nathalies rum. Vi åt dessutom lunch där, och vad annat än IKEA-köttbullar á la jättebilligt! 159:- betalade min mor för 3 portioner köttbullar (en medium, en liten och en barn), två vitlöksbröd, två chokladtårtbitar och en dryck. DET är billigt! Dessutom ingick ju såklart sallad, övrig dryck, kaffe och en glass till Nathalie. Suveränt! Och tillräckligt gott för att man ska känna sig nöjd! Vitlöksbrödet var dock inget vidare.
Vidare på Birsta var min plan att köpa en rosa nattskjorta till Nathalie, också julklapp. Hon är väldigt inne på rosa nu, och klänningar allra helst, men klänning på vintern är ju knappast särskilt praktiskt. Men på natten går det ju prima fint, så den ultimata julklappen var bestämd. Det eller en rosa bil. Men bilar har hon nog av! (Nog för att hon verkar vara mer inne på flygplan just nu) Sagt och gjort strosade jag in på Cubus, H&M och Kappahl på jakt efter en rosa nattskjorta. Det gick sisådär. På Cubus blev det ingenting, på H&M blev det en grårandig klänning på rea (49:-) och på Kappahl blev det efter mycket sökande en vit nattskjorta med rosa stjärnor och små spöken på (ca 90:-) och ett par rosa handskar (69:-). Alla rosa nattskjortor var antingen utan ärm, för dyra eller för små. Men den här hade ju åtminstone rosa stjärnor. Men helt nöjd är jag inte!
Trippen till Biltema var mer nytta än nöje, skulle egentligen bara byta de navkapslar min käre far köpt åt mig, eftersom de däck han köpte dem till inte passade på min bil! Så nu har jag rätt tum på båda fälgar och navkapslar! Jag kom dessutom ihåg att köpa nya batterier till bilnyckeln som slutat fungera helt (larmknappen alltså, den faktiska nyckeln fungerar ju!), och så hittade jag en billig bilkudde till Nathalie! Från 15 kg, och den gränsen har hon passerat med råge! Haha..
Kort och gott kan man nog säga att jag fick rätt mycket för pengarna idag! Även om jag inte fick så mycket. Men jag betalade ju inte mycket heller. :P
Tog en bild på all mat vi åt på IKEA, men jag orkar absolut inte hämta kameran och ladda upp den nu. Tar det en annan dag! (Jag kan tänka mig ha det ogjort när jag dör, så därför skjuter jag upp det utan skuld! Haha)
God natt!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
