Snor, dammsugare och chokladbollar

Många turer blev det med däcken, men nu har vi fastställt att 15"-fälgar passar, fast det står i ägarbeviset att orginal är 14". Det är ett mysterium utan dess like. Jag fick låna en fälg från Carstedts så att jag skulle vara säker på vad det är för fälgar som passar. Så nu återstår att se om det finns några sådana att få tag på till lämplig penning!

Vad annars då? Ja, det var ju det där med datorn. Jag formaterade hårddisken och ominstallerade Windows för att utesluta mjukvaruproblem, och installerade sedan om Warhammer. Spelet slutade "frysa", men nu crashar det med 2-3 minuters intervaller istället. Misstänker dock att det är deras fel den här gången, då en ny patch kom ut idag. Problemen blev betydligt värre efter att jag laddat ned den. Har kontaktat support, så nu är det bara att vänta och se. Man blir lite (läs: mycket) förbannad när man betalat pengar för något, och så kan man inte använda det. Och inte vet man vems fel det är heller! Kan ju lika väl vara något krux med min dator. Den håller ju inte riktigt måttet, så det kanske helt enkelt är det som är problemet. Men då borde det inte ha fungerat så bra som det gjort de föregående 3 veckorna.

För att spä på eländet ytterligare så har Nathalie blivit sjuk, hon har feber och snorar, och det verkar som att jag blir näste man till rakning. Eller snytning kanske passar bättre i sammanhanget. Fördelen är att hon blir hemskt snäll och lydig, hon orkar inte hitta på några hyss. Men jag blir så mammig och hon är ju så ynklig när hon har feber! Men det är en mysig känsla att få bädda ner henne i soffan och servera än det ena än det andra. Jag bakade dessutom chokladbollar idag, (mest för att mitt chokladsug var helt obeskrivligt stort, och börsen påpekade att det vore dumt att impulsshoppa godis just nu) vilket gjorde underverk för den lilla sjuklingen, i alla fall för en stund!

Känner att jag nog inte har så mycket mer än elände att rapportera idag. Är nog förkylningen som får mig att se allt i gråskala. Bland annat. Har för övrigt insett att vi behöver en ny dammsugare. Vi fick en ny av min mor för ett par år sedan. Den beslutade sig för att börja låta som en traktor och lukta bränt lämpligt efter att 2-årsgarantin gått ut. Så nu har vi bara vår gamla, som verkligen suger, och det i negativ bemärkelse.

Önskelistan blir alltså härmed längre:
*Dammsugare med ordentligt sug, som klarar både katthår och riskorn som på något mystiskt vis letar sig in under en viss dams stol för jämnan!

Ser i alla fall fram emot kvällen. Ska spela lite Sims, i brist på Warhammer, och sedan blir det nytt avsnitt av både Heroes och House, helst nedkrypen i sängen!

Nu blir det en rök i kylan och så ska jag nog göra upp en brasa så man inte måste ha yllemössa på sig när man ska sova!

Önskelista 2008 - eller Önsketänkande 2008?

Ja, var ska man börja? Det är inte så mycket som gått rätt idag. Nathalie har varit förhållande vis snäll och duktig (förutom att hon ritade med kritor på väggen i sitt rum innan hon somnade igårkväll), men det är nog just det enda också. Dagen börjar med att vi försöker återuppliva vår server som flat-linat en längre tid. Får igång den, men inte internet. Nåja, tar en paus och går ut för att lägga på de sprillans nya vinterdäcken. Men först sågas det lite ved (den är lite för lång, smått irriterande), eldas och så skottar jag uppfarten och sopar av bilen. Så till däckbytandet. Går smidigt till en början, me den nya hydraliska domkraften och allt. Och så på med första däcket. Men va fan? Det PASSAR JU INTE! ¤!%£@$#?
Ringa till far och bror och styra upp, går det att lämna igen däcken? Jodå, det ska nog gå. Så nu står vi utan vinterdäck. Igen. Har ju året-runt-däck, men jag har inte allt för stor tillit till deras prestanda.

Snurrar dit det gamla däcket och rullar tillbaka vinterdäcken i garaget. In och äter.
Sen var det att ta itu med servern. Efter många om och men inser vi att vi måste formatera om den. Suck. Nåja, det går ju an. Jag lagar mat under tiden. Vi äter. Sen fungerar den som den ska. Yay!
I två dagar har vi velat spela Warhammer Online, men inte kunnat då min kära makes dator hänger sig då han spelar av okänd anledning. Ny patch, nya drivers? Fan vet.
Så nu kör han Vista, men han kan inte ta in internet, därav behovet av servern. Så, vi kör igång spelet, nöjda med att få avsluta dagen med något roligt.
Internetuppkopplingen kekar ihop 3-4 gånger = spelet kastar ut oss.
Så småningom verkar den stabiliserat sig, och vi provar igen. Då kommer vi till stort, elakt irritationsmoment nummer två (däcken var nummer ett): Min dator håller på att så sakteliga skära av sin pulsåder i ett försök att ta livet av sig. Den kraschar, och kraschar, och kraschar. Och när den inte kraschar så fryser den till, allt stannar, och så kommer det igång igen. Det är förvisso bara då jag spelar spel, men det är ju därför jag har eländet! Gah!

Har man då några pengar att lägga på A) Nya vinterdäck (igen) och B) Ny dator? På A svarar vi helst inte, och på B svarar vi fan heller. Varför behöver man alltid mest saker när man har minst pengar?

Så på min önskelista 2008 står följande:
*Nya vinterdäck till Ford Mondeo 2,5i V6 GT 15" eller mer
*Ny dator, i stil med följande specifikationer:
- Moderkort (vad helst som stödjer PCI-E och quad core alt. dual core)
- Processor (helst quad core, men en pigg dual core går också bra)
- Minne (MINST 2 GB)
- Grafikkort (GeForce 8 serien eller uppåt, eller motsvarande ATI)
- Högtalare, då mina glappar mer än Carolina Gynnings urringning!

Vad sägs? Jag har väl varit rätt snäll i år? Inte? Nähä... fan.

Apropå jul, så är ekonomin om möjligt ännu skralar på den biten. Så någon vidare julhandling blir det nog inte. Något till Nathalie förstås, men annars blir det budget, budget, budget! Vi har två välgödda katter om någon önskar sig det. ;)
Eller kanske ett fallfärdigt garage, eller 2 ton barnleksaker, eller, eller, eller... nä, trodde väl inte det. Dammråttor, dah?

Nej, det kanske är lika bra man går och lägger sig så dagen tar slut någon gång. Imorgon blir det spännande att ta sig till skolan, med obeprövade åretrunt-däck. Framförallt blir det spännande att handla på Willys, och sedan se om man tar sig upp för backen! Har fastnat där 2 gånger med Audin, innan jag hade lagt på vinterdäck på den, tidigare år. Uppdaterar om det äventyret nästa gång.. adieu!

Sötnöten!

Tog äntligen lite nya bilder på Nathalie idag, och hon var inte helt nöjd med att sitta stilla, som synes på första bilden!

Hon var synnerligen uttråkad!

Men med lite lirkande så kom posern i henne fram!

Sockersöt som vanligt!

Cancer

Det är inte allt för länge sedan som cancer var lihetstecken döden. Kräftan talade man om, och den tog mammor och pappor från sina familjer utan pardon. Jag tror vi lever kvar lite i den tanken, att man dör när man får cancer. Men när jag tänker efter hur många jag känner som haft någon typ av cancer, och överlevt, jämfört med hur många jag känner som haft cancer och dött blir resultatet en rungande seger för överlevarna. Jag känner faktiskt ingen som dött av cancer. Inte vad jag vet i alla fall. Kan på rak arm inte säga vad mina far- och morföräldrar dog av. Men jag tror inte någon av dem hade cancer.

Det är kanske med den vetskapen, att cancer inte längre innebär samma risk, som jag kan leva mitt liv utan rädsla för döden. Jag känner mig inte orolig att dö av cancer, varken nu eller sen. Chansen att jag får cancer någon gång i livet är mycket stor, då min far har opererat bort otaliga cancertumörer (hudcancer) och min mor just opererat bort en cancertumör i bröstet. Jag vet inte hur det är med hudcancer och ärftliget, men helt klart är att jag har samma hudtyp som pappa och därför inte alls är lämpad att dyrka solen i någon större utsträckning.
Bröstcancer är däremot ärftligt, man kan ta blodprov och se om man har anlag för det.
Jag vet inte vad det skulle tjäna till riktigt, det enda som kan komma av det är väl om man får ett negativt resultat. Men jag är inte alls särskilt oroad, jag kollar inte brösten efter knölar varje dag, eller ens särskilt ofta alls. Nu är jag i och för sig nog så ung för att drabbas, men jag känner ingen oro för framtiden heller. Händer det så finns det sjukvård att få, som om den ges i tid kan eliminera alla risker för att cancern ska sprida sig.

Jag är mer orolig för att Nathalie i sådana fall skulle bära på anlagen. Fånigt nog. För samma sjukvård skulle ju då gälla henne. Men hennes liv är mer betydelsefullt än jag kan sätta ord på, så minsta lilla hot gör mig, om än väldigt lite, nojig.

I slutändan har jag givetvis respekt för sjukdomen, jag är inte naiv.
Men jag likställer den inte med döden.

Nätfiske, fiskenät

Mitt liv är ganska lugnt och tyst, om man bortser från allt ljud och oljud som en treåring kan tänkas åstadkomma. Jag är ganska tillfreds med det, allt liv och rörelse som en gång fanns i mitt liv i form av fester och pubrundor känns mindre och mindre tilltalande allteftersom åren går. Ibland faller lusten på, men den försvinner snabbt när jag så lite som kör bil genom stan en lördagkväll. Det är inget för mig längre, helt enkelt. Visst kan jag tänka mig att sitta på en pub och dricka i goda vänners lag, men då ska det vara en liten och gemytlig pub utan discodunk och fulla tonåringar. Samtidigt kan jag känna att jag behöver få in lite nya friska vindar i det annars så stillsamma livet. Socialt behöver jag inte särskilt mycket stimulans för att vara nöjd, och min man och min familj tillför i regel vad jag behöver. Men det är de där gångerna när jag kan känna att fan vad schysst det vore att hitta några likasinnade. Som helst stannar hemma och spelar ett spel, kollar på film eller vad det nu kan vara. Någon som inte dras till farten och fläkten där ute, i livet. Det är lite lustigt, för normalt anser jag mig vara ganska intelligent, men i och med min senaste insikt om just detta, som är fruktansvärt uppenbar, så känner jag mig lite trögtänkt.

Jag har varit frustrerad över dilemmat i att hitta sådana människor, och tänkt om och om igen att man kanske skulle gå ut någon helg och se om det finns någon som vill umgås med ett par torrbollar som oss. Jag har aldrig kommit till skott, snarare uppgivet konstaterat att det är en omöjlig uppgift eftersom mina social skills knappast är finslipade. Så slog det mig när jag jobbade i helgen... tro på fan att man inte hittar några likasinnade... de sitter ju hemma själva och tänker säkert samma sak! Vilket snille man kände sig som, när det tog så ofantligt lång tid att inse det enkla faktumet. Vad man ska göra åt saken är ju en annan fråga.

Man kanske skulle skriva en kontaktannons: Gifta, folkskygga, verklighetsflyende ungdomar, med oftast ganska stabila psyken söker andra likasinnade att gömma sig från världen med!

Haha, skulle nog få en del intressanta svar på den!

Men just nu är jag ändå rätt nöjd på den sociala fronten, har jobbat hela helgen med söta tanter som pratar och skrattar mest hela tiden. Då är det skönt att gömma sig hemma utan annat folk än de som hör hemma där.

Har inte tagit några bilder på länge, så jag lägger upp ett par jag hittat vid någon internetstrapats.

Oj vad många Natti!

Jag var uttråkad och gjorde ett litet kollage av bilder på Nathalie, som synes. Hennes reaktion var "Oj, vad många Natti!", och det kan man ju inte annat än hålla med om!

Jag dör hellre ensam än i sällskap med oförstående

Jag skrev ett ganska långt inlägg här om hur det känns just nu. Men eftersom jag är väldigt, väldigt mån om min integritet och mitt privatliv så tog jag bort det.

Men en kort liten samanfattning, något taget ur sitt sammanhang låter jag stå kvar...

"Att hela tiden kämpa för att livet inte ska krackelera, och samtidigt behöva rättfärdiga sin situation för omvärlden om och om igen blir väldigt slitsamt."

That 'bout sums it up.

Edit: Titeln är inte helt korrekt, för ensam dör jag inte.. min man har jag alltid som förstår! Ville bara undanröja eventuella missförstånd!